|
| Issue 1.2.3.4.5.6.7.8.9.10. |
 |
 Reciprocitetsprincipen är typ tillbaka!? Hej vänner! Reciprocitetsprincipen har bestämt sig för att åter igen doppa fötterna i denna äckliga saltvattenpöl som utgör internets häftigare ungdomshörna. Helt utan pompa och ståt lägger jag som kökschef upp arkivet efter påtryckningar från kontributörerna. Precis som förr kommer det att bjudas på text och bild av god kvalité. Innehållet i detta nummer lyder: LEDARE: Vi bekänner färg BILDER: Ett gäng av sissel MUSIKTIPS: Liam Finn PLÅTNING: NEON Isabelle Lundh, Foto: Alexander Dahl RÅBIFF: Nöjesguidens krogredaktör Pelle Tamleht reflekterar över råbiffens existens POESI: Neuroser av Tuva Holmlander VISDOMSORD: En basists bekännelse av Daniel Yousefi INTERVJU: Jennie Abrahamson intervjuas av Joakim Carlson för Rockfoto BANDSÅGEN: Nyheter24 och hur dom suger. Av David Larsson KRÖNIKA: Denna ljuva sommar, av Negendanck |
 |
| LEDARE: Reciprocitetsprincipen bekänner färg |
Efter ett minst sagt rejält sommarlov – på snart ett år – som bottnade i total publicistisk uttömning efter 2010-års upplaga av Way Out West är vi således tillbaka. Denna gång med ett gäng gästskribenter.
Som det sig bör måste vi härmed inrätta en sektion som liknar den klassiska Ledaren där publikationen i fråga bekänner färg eller ideologisk ståndpunkt. En vän till oss som fick nys om denna nya trosriktning utbrast besvärat: "nej men det här betyder ju att du skriver för en blå falang, Daniel!" – denna i citatet omtalade Daniel [Yousefi] är nämligen en av skribenterna i detta nummer. Daniel dammar för övrigt av den alltid lika brännande frågan hur det kommer sig att musiker producerar skit. Eller för den delen river av gamla Oasis-dängor på efterfesten. Om vi nu återvänder till nämnda utrop, att vi skulle vara blåa, så måste jag som skribent och redaktör för Reciprocitetsprincipen ta mig en rejäl funderare. Har jag på något vis uppvisat sådana tendenser? – att jag är så positionerad åt höger att det helt enkelt inte undgått någon – eller ska jag, och detta kan nog anses mer troligt, bara konstatera att mannen bakom citatet härstammar från Östersund och således är arbetarvänster sedan barnsben? Sannolikt är det nog faktiskt så att de flesta kulturflanörer vurmar om de mer vänsterorienterade agendorna, och har man då på köpet vuxit upp norröver, ja då är det klart att denna publikation kan tyckas blicka åt det konservativa hållet. Dock är jag inte riktigt nöjd med denna stämpel, för om något är det ju just kultur som vi väljer att pryda våra nummer med, och så har det nog alltid varit. |
Musik, klubbar, festivaler, mode tillhör våra mest omskrivna passioner, och som en extra krydda denna gång – notera "krydda" – det kulinariska i och med ett manifest signerat Nöjesguidens Pelle Tamleht. Råbiffens existensberättigande får nämligen i och med detta nummer ett uppsving, en liten glupsk kärlekshistoria nedpräntad med diverse tips till oss ännu icke invigda.
Vi har även valt att plocka in den alltid lika svåra genren poesi denna gång, som skribent och leverantör av sommarens svärta har vi Tuva Holmlander som bjuder till läsning – något vi rekommenderar starkt att ta del av. Bilder förekommer också i icke sviktande styrka. Utav två aktiva personer bakom Reciprocitetsprincipen återfinnes en med stora talanger inom detta område, kökschefen själv. Han får dock samsas med Sissel som bjuder på hipsterinfluerat bildspel – i sedvanligt manér. Nu har jag förhoppningsvis visat på våra styrkor inom det kulturella, med fokus på Stockholm. Landar vi då till höger, mitten eller kanske till vänster rent av? För den uppmärksamme som läst sig igenom våra tidigare spritosande reportage, våra resor till festivaler, mingel runt om i staden och bakisdunkande kåserier blir det klart hur vi positionerar oss. Så klart som just den obundna liberalen, utan hämningar, fastkedjande politiska åsikter eller trångsynthet. Vi är öppna för allt och ger gladeligen personer med vett och intellekt en röst. Glutta till exempel igenom David Larssons osande artikel om Nyher24 och deras utnämnande av Sveriges sexigaste journalist och ge er in i debatten. Härmed önskar jag er en fortsatt trevlig sommar, samt läsning, från Reciprocitetsprincipens första Ledare. Vänliga hälsningar Redaktionen ■ |
 |
 |
 |
 |
| 3D, Foto: Sissel, http://sissel.blogg.se/ |
 |
|
MUSIKTIPSET: Liam Finn I detta nummer väljer vi att presentera Liam Finn, den Nya Zeländska instrumentmagikern som med sitt musicerande knullar öron över hela världen. På det sköna sättet alltså. Få kan väl ha missat hans storslagna framträdande hos David Letterman där han minsann visade att den där one-man-band-grejen kanske inte är så jävla töntig ändå. Lyssna och njut av hans senaste soloskiva från 2007, I'll be Lightning.■ |
 |
| PLÅTNING: NEON Foto: Alexander Dahl, Designer: Isabelle Lundh, Model: Elinore (Nisch) Hår/make: Cajsa Ståhl, Produktion: Texas Olsson. TRYCK PÅ BILDEN!!! |
 |
| KÖKET: RÅBIFF Text: Nöjesguidens Pelle Tamleht för Reciprocitetsprincipen |
| Nöjesguidens krogredaktör Pelle Tamleht älskar sin råbiff. Ett par skrollningar på hans blogg och man kommer underfund med just detta – att det måste vara en läggning, en maträtt utöver det vanliga. För Reciprocitetsprincipen förklarar han varför och vi känner oss alla lite bättre till mods.
De flesta av oss som är födda på åttiotalet minns en sketch med Mr.Bean, från tiden då Rowan Atkinson fortfarande var rolig. I scenen befinner han sig på en restaurang i Frankrike och förstår inte ett ord av menyn. Han beställer därför Tartar av misstag och blir helt likblek då han inser att det är en biff av rått kött som gömmer sig under plafonden. Resten av scenen går ut på att Bean försöker gömma undan små tuggor av det rosaröda köttet på olika ställen. I servetten, under duken och mellan stolarna. Det ena skojigare än det andra. Och just det faktum att engelsmännen skojar om och skrattar åt maträtten borde för de allra flesta andra av oss Européer verka närmast som ett sigill att den är någonting att ha. Själv lärde jag mig den hårda vägen, en hemproducerad direkt från Konsums vakuumförpackade nötfärs. Tämligen skyddad från allt vad kryddor och tillbehör heter. Idag ser jag råbiff mer som en läggning än något man väljer från menyn. |
Att Biff Tartar ursprungligen härstammar från att Tartarerna under sina långa ritter mörade kött under sina sadlar är ett rykte vars sanning jag inte håller för hundraprocentig. Men oavsett arvet som denna hyllning till köttet berättigas till är rätten en hygienfaktor för varje krog värd namnet.
Det finns ställen i Stockholm vars kök jag dagligen prisar till skyarna men när någon frågar mig vad de serverar kan jag endast minnas en rätt. Om det sedan refererar till Kåkens handskrapade, Bistro Nouveaus franska eller Griffins chilidoftande minivariant är egentligen vilket som. Alla förtjänar de en plats i mitt hjärta. Jag avslutar dock helst med en påminnelse om att det faktiskt inte behöver innebära ett kostsamt restaurangbesök för att få ta del av denna gudagåva, även om jag om någon är en förespråkare för sådana. Ett besök hos köttgudarna i Hötorgshallen och saken är biff för mindre än en hundralapp per person.■ |
 |
| POESI: Neuroser Dikt av Tuva Holmlander. Personligen förstår jag mig inte på dikter, hoppas att ni gör det! |
| krossar porslin mot väggarna ibland slänger in tallrik efter tallrik som en jävla frisbee det är så skönt sedan täcker jag med tavlor och hyllor jag har många tavlor tavlor på djur och människor familjeporträttet över den före detta köksservisen fågelunge i boet (målat av mig) över mormors bröllopstallrik jag har neuroser fobier, ångesstörningar och tvångsproblematik heter det visst alla har väl haft en dålig barndom det är inget unikt med det det är vad min psykolog säger jag tar livet av mig ibland men det blir alltid problem med det precis när jag ska öppna fönstret för att bedöma fallhöjden klämmer jag mig det gör fruktansvärt ont och jag stänger fönstret eller att karva i handleden med en för slö rakhyvel typiskt nybörjarfel sitter framför MTV hela dan istället med en filt runt min bräckliga rygg jag har tydligen problem med folk jag fattar dem inte folk som tycker de är fula på bilder då de inte ler även om kortet är hantverksmässigt perfekt folk som säger att de gillar godis men inte äter det folk som säger att de gillar en och sedan blir rädda när man säger tillbaka detta är tydligen ett exempel på den så kallade tvångsproblematiken: jag borstar håret varje gång jag går på toaletten jag går på toaletten många gånger och borstar igenom håret rot till topp och drar bort lösa hårstrån ur håret kammar topparna, borstar igenom plockar bort nedfallna strån från mina axlar kammar igenom med fingrarna igen inte ett strå kan undkomma mig det är som en jakt om jag hade varit engelsk överklass hade jag jagat rävar istället nu är jag inte det jag går fram och tillbaka i min lägenhet jag tänker inte så mycket det är för tråkigt jag vill gärna dra upp rullgardinerna det kommer aldrig för sig det är nog det som kallas neuroser ■ |
 |
| VISDOMSORD: En basists bekännelse Text: Daniel Yousefi för Reciprocitetsprincipen |
| Daniel Yousefi till vardags basist i postrockbandet Komas Mida förklarar härmed varför vissa gitarrfånar envisas med att riva av Oasis-hits på efterfesten. Det har helt enkelt med reaktionen att göra – skit i musiken den är sekundär. Om det är en historia som tråkar ut dig så kan du sluta läsa med en gång, för jag vet redan att du egentligen inte bryr dig, för att du egentligen inte orkar bry dig, men ändå så vill du se om jag har något bättre att säga än allt annat skräp du läst de senaste fjorton dagarna medan du ögnat igenom olika krönikörer och bloggar med halvslutna ögon och till slut antingen hetsat upp dig över att någon i den här världen inte håller med dig, eller förstulet nickat med axlarna och sagt: "Det var väl ok." För det första så sitter vi vid ett bord, det är soligt ute och vi börjar på vår tredje kopp kaffe, och vi håller en diskussion som handlar om den senaste gången du lyssnade på valfri låt, med valfri artist och jag hade velat börja med ett exempel, men jag väljer att inte göra det, utan tänder en cigarett istället. Jag berättar om sekunden jag valde att plocka upp en bas för första gången och kände dess tyngd i min hand och hur jag redan då förstod att allting runt tanken av musikskapande är missförstått, men jag förstod inte varför och ju mer tiden gick och mina fingrar letade sig fram dessa knubbiga strängar, så växte en idé fram. |
En tanke som gnagde sig fram genom min hjärnbark som sade att jag kanske inte brann riktigt lika passionerat över den musik jag skrev som jag gjorde över reaktionen jag fick kring den, och som fick mig att inse att ju mer mitt ego växte så gjorde mitt stånd desto samma.
Jag som musiker erkänner detta själv, att passionen över musikskapande till stor del är en myt, och att jag vet att du som är musiker känner igen dig, om än i liten utsträckning, i det jag säger, trots att du låtsas som om du inte gör det, för du gillar att låtsas, och i all ärlighet så har även jag, precis som alla andra, gillat att låtsas och du behöver inte skämmas.
Klart du inte ska.
Du är en bra människa. Vi ger oss själva ett instrument, kategoriserar oss i en genre som vår indiekropp, popsnopp, hiphopröv eller electrobrillor kan relatera i och såsar för oss själva, intalar oss om att detta är vår dröm, tillsammans med otaliga bråk i replokalen, och den hårda press vår vänskap sätts igenom, men allt är värt det för att vi får vår välförtjänta uppmärksamhet och har därmed inget emot att leva fattiga, trots att vi har råd att supa ner oss varje helg, men det handlar egentligen om prioriteringar och är en helt annan historia, viskar vi i någons öra, och hon skrattar trots att det inte är särskilt roligt, men det gör inget. Vänta nu, ropar killen som sitter ett par bord längre ner och försöker störa oss i vår dialog, och jag vet redan när han är på väg till vårat bord att han tänker på förrgår kväll han med hjälp av sin furuplanka som han kallar för gitarr spelade och sjöng i Noel Gallaghers väna stämma för den sextonåriga fjortisen som satt på hans säng, och han sjöng med med sådan inlevelse att hon började gråta. |
Jag knipper av honom mitt i en mening och förklarar att det inte gör något, att de flesta musiker känner igen sig och att kära Gallagher antagligen hade en liknande dam bredvid sig en gång i tiden, samtidigt som han väste oh maybe you're gonna be the one that saves me.
Förhoppningsvis bara ett par år äldre.
Killen ger mig ett förvirrat uttryck, men nickar och han går ifrån oss med huvudet nerböjt och skamsen blick, men någonstans i akten så kan jag urskilja ett leende och innerst inne vet jag varför.
Det här kanske låter som en ologisk formulering, och jag kan förstå varför du tycker det, men om jag ber dig tänka efter så ser nog även du, precis som jag, hur otroligt mycket musik som dräller fram utan känsla eller vilja eller karaktär, i syftet av att fördärva våra trumhinnor, och jag vet att du har tänkt "hur fan kan någon tycka att det här är bra?", och jag kan garantera att artisten i fråga vid någon tidpunkt under inspelningen, produktionen eller släppet, tänkte precis samma sak. I slutändan, förklarar jag, så kanske det trots allt är uppmärksamheten som är viktigast, för ju mer vårat ego vinner desto mer kan vi sätta på spel och vi låtsas alltid som att musiken är absolut nödvändig för vår kreativa ådra. För vissa kan det stämma, men i vår generation så är den ådran näst intill bortglömd och det kanske inte gör något, då resultatet av någons ego när det är som starkast i många procent av fallen kan bli jävligt bra musik, och så länge det är så, så är majoriteten av lyssnarna jävligt nöjda. Även vi som är bara en aning missnöjda. Jag fimpar cigaretten.■ |
 |
| INTERVJU: Jennie Abrahamson Text: Joakim Carlson för Rockfoto, Foto: Press |
| Superskribenten Joakim Carlson har för Rockfotos räkning intervjuat Jennie Abrahamson. Fint, men vem är det? I stället för att dölja min okunskap i intresseskapande frågeställningar uppmanar jag er i stället att läsa denna fantastiska intervju.
Jag har väl inte träffat så där överdrivet många norrlänningar i mitt liv. På sin höjd tre-fyra stycken som varit artiga nog att prata med mig under en längre tid. Spontan reaktion på detta är att det "norrländska vemodet" och alla inandningsljud som tydligen ska definiera befolkningen där uppe är lite skitsnack. Samma sak gäller norrlandsjäntan Jennie Abrahamson som under vår intervjutid på Södermalm återigen kör ångvält över alla dessa fördomar. "Ingen rök utan eld" är däremot hennes första reaktion när vemodet kommer på tal – samtidigt som hon inte tycker att det är direkt applicerbart på det som hon gör nu. Något de flesta som lyssnat på relativt nya skivan The Sound of Your Beating Heart, och den söndersnurrade och kramade singeln "Hard To Come By", nog kan skriva under på. Det är genuin pop, dansant och kanske något överraskande: en hel del spår pyntade med kinesiska tongångar. En influens Jennie Abrahamson viftar undan lite nonchalant genom att förklara att "det är ju bara att spela på de svarta tangenterna på pianot så träffar man ju rätt skala, så det är ju inte superspännande". Visst, så är det kanske – men det fungerar. – Jag kan ändå tänka mig att det finns något mått av norrländska vidder i det som jag gör, jag tror att man påverkas mycket av där man har vuxit upp, säger hon och poserar flyktigt över cafébordet mot Rockfotos fotograf med hennes halvuppätna lunch framför sig. Du använder ju inte heller den "klassiska" popuppsättningen när det kommer till instrument heller – hur många instrument spelar du egentligen? – Jag spelar nästan de flesta instrumenten mer eller mindre bra, men jag är väldigt nyfiken och tycker att det är kul – men mitt huvudsakliga instrument från början är klassiskt piano. Jag tänkte ju att jag skulle bli konsertpianist men jag la ner det, men sen började jag spela gitarr och jag har ju fått mest jobb på det, om man tänker som musiker. Men allt som går att spela på egentligen, jag är ihärdig om det finns en poäng, om jag måste sätta "det här konga-beatet om två veckor" så då gör jag ju det. Jag måste alltid ha tidspress med allting jag gör, haha. Som jag förstår det har du en väldigt speciell relation till din mobil där du spelar in det mesta som du kommer på – vad skulle hända om du tappade den?
|
Hon plockar fram sin mobil och pillar fram en applikation med diverse studioliknande knappar och rattar på och räcker över nallen efter att ha kollat ljudnivån. Jag sätter örat till luren och hör över stadsbruset en snudd på fullfjädrad version av "Hard To Come By" sprudla ur högtalaren.
– Den här spelade jag in på telefonen, det var faktiskt första låten som jag skrev till nya skivan. Det är liksom piano, och så spelade jag virvel på en kanelburk, och den låter ju ganska lik på sätt och vis. Sen kan man spela in körer och… det blir ju inte så jättebra ljudkvalitet. Men jag spelade in alla låtar till skivan på min mobil först, sen gjorde jag lite finare demos att spela upp för killarna. Sen repade vi och så. Det känns också som att "funkar dom så här kan dom ju inte bli sämre på riktigt". Vissa fungerade ju inte alls sen, då är det ju liksom "skit i det". Sen kan det ju också bli lite som att putsa på en bajskorv, och det vill man ju gärna undvika, men det har man ju gjort ändå med låtar som man inte får till. Du har ju sagt att det är "lustfyllt att jobba under tidspress", är det verkligen så du känner? – Ja men det är ju både och, man känner att man lever, det är ju både glädje och panik. Så kan man ju alltid tänka att "åh, men nästa gång ska jag göra det i tid", men jag vette fan om det skulle bli så mycket bättre, man kanske måste prova någon gång… En bit in i intervjun läser jag upp en del recensioner som senaste skivan fått. Kanske för att försöka smickra, vad vet jag, men resultatet blir inte jätteomvälvande. Jag läser upp Nöjesguidens "allt annat än ett genombrott vore orättvist" och ler uppmanande över skrivblocket, men får kalla handen. – Det är ju väldigt lite media som har sådan genomslagskraft att allting bara ordnar sig om de skriver något bra, men det är ju kul att någon gillar det och förhoppningsvis läser någon det och går in och kollar – och gillar det också. Och så säger du till Gaffa att du bara gör "vanlig jävla pop"? – Ja, men det är det väl, det är klart att man har sådana pretentioner att man lägger in massa känslomässigt och så – och de är klart att jag hör att min pop inte är som Gagas pop, den är inte cynisk på det sättet, alltså ute efter att sälja själv, men det är ju bara vanlig pop-musik så klart, sen så försöker jag göra något konstnärligt av det, det jag gillar, det jag kan och har men någon jävla självdistans får man väl ha. Även om jag älskar det och vill hålla på med det, jag har ju alltid älskat pop-musik! Nåväl, så där jävla vanligt är det nog faktiskt inte. Och när vi står mot träden i lövgången mot Åsögatan och pratar råttor och bostäder i New York är det många strosande par som tittar över axeln mot Abrahamsons lätta siluett. Stjärnglansen finns där, oavsett vad hon nu säger.■ |
 |
| I BANDSÅGEN: Nyheter24 Text: David Larsson för Reciprocitetsprincipen |
| David Larsson går lös med både hammare och såg för visa hur vissa mediebolag gör allt för att dra journalistiken i skiten. Omedvetet eller inte det spelar liksom ingen roll. Nyheter24 och deras rangordning av Sveriges sexigaste journalister blev droppen som fick det omtalade bägaren att rinna över. Det är svårt att vara objektiv kring Nyheter24. I mina umgängeskretsar har varumärket blivit ett skällsord, en måttstock på vad inkapabla människor är kapabla till, ett stycke vakuumförpackad idioti. Därför vill jag på förhand varna läsare av denna text. En liten disclaimer, om ni så vill. När det kommer till Nyheter24 vill mitt förnuft och sans vara vettigt, analytiskt och retoriskt triumferande. Vad ni istället – förmodligen – kommer få läsa är plumpa generaliseringar och hatiska uttryck som föds till liv genom mina fingertoppars muskelminne. Med detta sagt: Nyheter24 har roat sig med att utnämna Sveriges sexigaste journalister, manliga såväl som kvinnliga. Nyheten nådde mig genom det sociala mediet Twitter. Konstigt nog upplevde jag ingen form av kritik gentemot detta. Twittrare som annars brukar vara ängsligt snabba med att vara först på bollen, sätta dagens agenda, lät det glida obemärkt förbi. För visst finns det någonting här? Listorna, främst den kvinnliga, är vansinnigt sorgliga historier. Det meningslösa i att försöka pinpointa vilken kvinnlig journalist som är sexigare än någon annan ter sig som ren kärnfysik när Nyheter24 omsorgsfullt lindar in sitt listmakande i en brödtext som utlovar hyllningar av "skarpa intellekt" och "stilistiska finesser". Listan blir så schizofren att bristen på tydlig mening skriver sig själv. Där ett herrmagasin hade presenterat en tydlig premiss och objektifierat Natalia Kazmierskas "smoking body", vill Nyheter24 snarare prisa deras åh, så stilistiska finesser men hamnar till sist i ett evigt objektifierande, ändå. Om sanningen skall fram, vill inte bara ansvarig Nyheteter24-journalist ligga, tro? Eller gör jag det för lätt för mig med den tolkningen? |
Vad Nyheter24 gör anspråk på kolliderar med deras övriga ton och tolkning av journalistikens roll. De är delvis ansvariga för att föra journalistiken in i en depressionsålder av ytligt dravel där avsändaren (som i journalisten, inte mediet, ens publikationen) betyder något mer än budskapet. Det är här frågan tar en medieteoretisk knorr. Ansvaret att hylla skönhet och talang har tidigare varit inpräntat i den journalistiska rollen. Mer i somligas än andras, givetvis, men någonting i den vedertagna journalistiska kodexen implicerar ett knäböjande och rövslickande för samhällets rika och berömda. Och det kan ske i all välmening, självfallet, mediernas roll är att granska samhällets makthavare, man kommer de inte nära inpå utan att "brun-näsa" sig fram lite. Journalisten är den ödmjuke budbäraren som till fanfarer dansar in med pergamentrullar. Allt ingår i spelet. Men i det här fallet har fokus skiftats. Budbäraren har blivit föremålet för beundran. Som en del i ett alltjämt narkotiskt narcissistiskt medieklimat tar journalisten på sig guldkrona och spira. Journalisten blir viktig och beundransvärd. Uppdraget att hylla, knäböja och slicka ligger istället på – inom yrkesrollen – de mindre värda. Meta blir ett faktum. Vi, läsare, mitt i detta epicenter av idioti, förväntas bry oss om ett medialt paradigmskifte när till och med budbärarna är kändisar vars talang och skönhet prisas med guld och kryddor. Där jag, längst ned i näringskedjan, förväntas slaska omkring i mina äldre journalistkollegors anus för att överleva i takt med min branschs vedervärdiga utveckling. Hoppas det ska smaka. ■ |
 |
| KRÖNIKA: Denna ljuva sommartid Text: Negendanck för Reciprocitetsprincipen |
| Sommaren är en exemplarisk årstid när det kommer till att bli förminskad. Från och med juni och framåt är det nämligen dags att infinna sig i släktens våld vilket snabbt raderar de där åren som passerat sedan myndighetsdagen tills man – minst halvmetern kortare mentalt – står och trampar framför farsan och frågar "alltså, är det okej om vi äter middag lite tidigare, ska nämligen in till stan?". Väl där vid middagsbordet med en förvånansvärt hög representation släktingar närvarande är det som att alter egot "lilla plutten" – nyss hemkommen från dagis, fullt upptagen med att spetsa färskpotatisen på gaffeln – tagit över totalt. Man minns inte ens varför en öl skulle smakat gott till sillen eller hur man bäst reagerar på ett uttalande i stil med "men gud så smal du ser ut, äter du alls någonting?". – Nej, jag gör väl för fan inte det, och vad det nu skulle ha med någonting att göra, det skulle jag bra gärna vilja veta! I stället märker man till sin fasa att man i utbyte skruvar på sig lite gulligt och svarar att jo, visst äter jag väl tillräckligt. Detta TROTS att man flyttat hemifrån och alltså borde rocka svältdiet på nudlar med ketchup. Allt som oftast finns det också någon yngre variant av en själv närvarande – förslagsvis någon i trotsåldern som uppvisar betydligt mer stake trots såsdrägel på nya skjortan. Här passar nämligen släkten på att göra just dig till det där jävla monstret som "kommer äta upp kusinens kakor och slänga personen i fråga i sjön om hon/han inte pillar i sig den sista köttbiten". |
Jaha, tänker man indignerat när man ser hur ungen framför stirrar med hatisk blick och liksom maler in den sista köttbiten för att slippa plaska i det djupa blå. Hämnden som man själv alltså skulle ha stått för. Men trots denna kränkning rör man inte en min utan ler i stället glatt åt sin nya roll som chock-mongo och kakmonster. Som sagt, sommaren är en tid av förminskelse när mammor och pappor runt om i landet får tillbaka sina utflugna barn och således återvänder till gamla vanor. Skäller, domderar och bestämmer ända tills man fått ruskigt klart för sig att man trots sin ålder inte har ett skvatt att komma med. Åtminstone inte tills de mer praktiska sakerna ska klaras upp. När biljetter till färjor och annat strunt ska bokas, eller lunchen med grannarna ska inhandlas då jäklar är man snabbt uppgraderad till 46-års ålder med stabil, egen ekonomi och prima färdigheter när det kommer till att komponera inhandlingslistor vars kvalité överstiger alla andras. Här skulle man ju kunna sticka ner foten och svara något i stil med "jag vet inte hur man gör", men plötsligt översköljd av alter egot "lilla plutten" blir man alldeles stirrig och exalterad. – Åh nu ska jag minsann visa mamma och pappa vad jag kan, jag struntar i om det är gå på pottan eller hämta havssaltet, jag KAN SJÄLV! ■ |
 |
All content
©Reciprocitetsprincipen 2010 Contact: chefen@reciprocitetsprincipen.com |