Det är aningen förvirrande att vara full på Kolingsborg. Speciellt på månadsklubben Snap! där varje dansgolv bidrar med en ny upplevelse
– för att inte nämna alla jagande hippsters med vinandedräkt iklädda gratis vintagekläder.

I många avseenden är en bra DJ bättre på pappret än i verkligheten. Det är lite som veckorna innan första sommarfestivalen då banden som radas upp på posters runt om i staden, eller på nätet för den delen, bidrar till falska förhoppningar om fina spelningar i mörkret. För så blir det ju knappast. Nej istället hittar man några vänner med öl som i sin tur också älskar årets headlineade band, alternativt rookie-band, och resterande timmar omhöljs i en dimma som, i värsta fall, leder dina stackars ben in på en resa till närmsta Håkan-konsert. Helt enkelt ett irrationellt beslut.

Hemma några dagar senare berättar man om alla härliga liveakter som bevittnades när man i själva verket låg i ett svettigt tält och funderade på om livet verkligen ska vara så förbannat iskallt och känslolöst.

Nåväl, för att hamna tillbaka på DJ-spåret igen: när man efter en eller två järn på närmsta sunkhak vinglar iväg till kvällens destinerade höjdpunkt, har alla tankar på en välfilad electroduo med inbitna remixer lämnat huvudet, och man traskar nöjt ner mot klubben nynnandes på allt annat än det man borde ha i åtanke.

Efter att sedan ha lurat vakten genom att i ren självbevarelsedrift hålla tyst när ID-kortet langades fram, börjar kvällen som på allvar börjar likna sommarkvällarna på Arvika. Dimmigt, föga charmerande och helt utan förståelse för musiken som spelas runt omkring.

På Debaser Medis, Heroine, kunde man i fredags njuta av Designer Drugs och deras på pappret utmärkta förmågor som DJ:s. Och visst var det trevligt. Det blinkade och hade sig, röken låg tät och konversationerna ledde inte längre än till en försynt nickning mot närmaste tjej.

På en piedestal till scen tronade DJ-båset över sina smått förvirrade undersåtar samtidigt som basen låg tung över allas sedan länge förstörda fredagsfrisyrer. Helt enkelt exakt vad som förväntas av en kväll på en klubb – förhoppningsvis med det där förtjusande slutet, liggandes i någon annans säng, förundrad över hur det egentligen gick till. Igen. ■

Jag vill att det ska regna grodor från taket"
När den fagra repliken ” … punkdrömmar om Lou Reed och heroin” lämnade mitt dåligt isolerade tonårsrum samtidigt som bakfyllan kurerades i min obäddade säng, var jag noga med att mamma och pappa höll sig på säkert avstånd. Att mina pinnsmala ben numera pryddes av ett par långkalsongsliknande jeans med en tydligt profilerad dödsskallesymbol var förmodligen nog för mina stackars föräldrar – därför växlade jag gärna över till betydligt mer charmanta ”Släpp In Solen” när deras steg hördes utanför sovrummet. Ungefär samtidigt inhandlades en biljett till Södra teatern där det oerhört svåra bandet skulle uppträda. Noga med att upprätthålla min högstadiestatus som fotbollsspelande, relativt normal unge, skulle jag självklart bara titta på ett band som ”liknade Kent lite grand”; för det kändes mer accepterat. Nej, det där med att åka till Mosebacke för att lyssna på [ingenting] ekade alldeles för misstänksamt i min trygga bekantskap. Heter man ingenting, då är man fan inte heller någonting.

Helt plötsligt blev det höst några år senare och bandet som tidigare sjungit om piller som skulle göra mig glad, yrde runt bland medierna, som lyriska över sitt nyförvärv, låtsades som om de alltid hade vetat vilka Christopher Sander och hans band var. Nya skivan ”Tomhet, Idel Tomhet” placerade bandet med det intetsägande namnet på kultursidorna i de flesta stora tidningarna och som det sig bör lovordades den andligt genomsyrade skivan. Skivan tog längre tid att producera än de föregående, betydligt mer ouppmärksammade verken, något Christopher Sander tror bidragit till ”Tomhet, Idel Tomhet”-s mer genomarbetade karaktär. Det och producenten Jari Haapalainen.

– Vi har haft mycket mer tid på oss med skivan, vi ville ha Jari och fick vänta på honom i åtta månader och det gjorde vi, utan någon stress, och under denna tid som vi väntade på Jari så skrev vi också låtar. Sen blev skivan klar i mars men den kom inte ut förens i september, berättar Christopher Sander, som brukar ha svårt att lyssna på de inspelade låtarna efter att de släppts till allmänheten.

– Innan skivan släpptes så lyssnade jag på den jättemycket för jag tyckte det var det bästa som vi gjort, men jag vet inte vad det beror på, varför jag inte kan lyssna på en skiva efter den släppts; efter skivsläppet spelar man så mycket live att det inte finns samma behov av att lyssna på skivan kanske. Ambitionerna har dock alltid varit likartade rakt igenom bandets karriär trots att uppståndelsen blivit större för nya ”Tomhet, Idel Tomhet”. Den nya mäktigare ljudmattan tillskriver Sander gärna Jari Haapalainen som är något av ett proffs på att producera poplåtar; om man väljer att beskriva det ödmjukt.

– Mycket beror på Jari som skruvade upp ljudet och gjorde allt mer bombastiskt med en annorlunda ljudbild, säger Christopher Sander – även om det faktiskt är han själv som står för låtskrivandet. Med bandets hjälp, förstås.
– Vi fungerar absolut som ett band men det är jag som skriver låtarna, jag skriver text och gitarr och slingor – jag kommer i princip med färdigt material men jag skulle aldrig säga åt någon vad de ska spela. Jag läste något som Håkan Hellström hade sagt i en intervju som har satt sig – något om att det var viktigt att alla i bandet gillar och känner för musiken, samma gäller för oss.

Christopher Sander skriver ofta låtar med förankring till Stockholm, något som blir extra tydligt i nya skivan. Detta började dock tidigare med låten ”Bergochdalbanan” där vissa stereotypiska storstadsprofiler och fenomen kan urskönjas. Taxi, dörrvakt, krossat glas, och inte att förglömmas: de coola, kolamänniskorna som går att finna i Stockholm City, omslutna i de molokna neonljusen.

– Bergochdalbanan var en ögonöppnare för mig, jag använde mig inte av geografiskt bundna referenser innan, men sen kom jag på att det var ett kraftfullt sätt att beskriva känslan som låten bottnar i. Jag grundar mina låtar i en känsla och experimenterar med uttryckssätt att förmedla känslan på. Alla mina låtar bottnar i en känsla, jag brukar skala av allt till minsta gemensamma nämnare för att göra det igenkännbart.

Nästa anhalt i Stockholm för [ingenting] är att som första popband inta Dramatens stora scen senare i vinter. Visionerna är många även om tanken på spelningen ger Christopher Sander viss prestationsångest, trots att bandets intagande av huvudstadens alldeles egna ”kulturens högborg” gick relativt smärtfritt till.

– Vi frågade om vi fick spela, de sa ja. haha. det var ju meningen att vi skulle spela på Cirkus men det var ju så tråkigt, så vi frågade Dramaten.

Ambitionerna sträcker sig längre än till att göra en vanlig spelning, speciellt eftersom den sittande publiken säkert kan känna sig provocerad över ett rafflande tempo när möjligheterna till att ställa sig upp sker på mer eller mindre eget bevåg. Christopher Sander vill satsa på det visuella så att upplevelsen blir mer komplex, trots publikens stillasittande.

– Vi vill att det ska vara som att komma in i en annan värld, en surrealistisk upplevelse. Jag vill att det ska regna grodor från taket, det finns så mycket möjligheter, det ska bli som att komma in i en helt annan värld. Jag vill ha med min stråkorkester som jag brukar spela med; helst ska de stå i trappan och hälsa alla välkomna, öser en uppenbart inspirerad Sander ur sig, för att sedan hamna i grubblerier angående Dramatens förmåga att anordna en lyckad popkonsert.

Han är förvisso noga med att poängtera att Kungens loge på Dramaten är helig mark, åtminstone på juridisk basis, men tillägger något kryptiskt att ”det har ju inte hindrat oss förut”. Spelningen blir förmodligen med andra ord något extraordinärt. ■