Trots känslan av att ha våldgästat en belgisk släktmiddag levererar bandet Das Pop musik som slår ut allt kritiskt tänkande. Landet kommer aldrig bli sig likt igen. Åtminstone inte lika glatt.

En inte helt missriktad anspelning till hemlandet Belgien ekar genom den trånga lokalen på Telefonplan – nämligen kyrkklockor. Upp mot scenen riktas tindrande blickar som i många fall är på tok för intima men får sin förklaring när ett barn i treårsåldern oförskämt beslagtar första parkett i form av mammas knä.

Minuterna innan Das Pop påbörjade sin något pompösa entré kunde man som tidig gäst följa medlemmarnas tåg från baren och runt i lokalen tills nästan alla händer var skakade och alla bord suttna vid. Slutsatsen att detta var familj, eller åtminstone nära vänner var inte för svår att dra. Något synd också eftersom Landet var långt ifrån överfullt.

Sist in på scen, i vad som kan tyckas vara en lite överambitiös öppning, springer sångaren ackompanjerad av igenkännande rop och visslingar – dock med den där olustiga känslan av släktmiddag hängande över mitt huvud. Var det verkligen en allmän spelning det här? Plötsligt slås min hjärnaktivitet av när en missriktad stråle av sprudlande musikglädje träffar mig rakt under pannbenet och förlamar mina tankar på vems pappa som är vems. Das Pop fullkomligen öser ut sig musik – förvisso av sviktande kvalité.

Liveframträdandet med ett beprövat, osvikligt musikmanus känns aningen för showinfluerat, lite som det glada coverbandet som röjer till morfars vinylskivor i garaget. Men ändå står jag med munnen öppen och njuter. Det är fruktansvärt tight och i de lugnare partierna låter sångaren som en mindre flummig David Bowie, för att sedan skvalpa över till rocken i hårdare, mer taktbaserade partier.

När Das Pop klamrar ur mörkret av en nästan ogenomtränglig ljudbild och spelar ljusare, soligare ackord blir stämningen lättare och inte alls lika effektiv – något som gynnar bandet. De gungiga The Doors-klingande syntslingorna ger bandet en nästan sinnessjuk energi som slår som vågor mot den nu dansande publiken – även nytillkomna från restaurangen nedanför ler storögt mot varandra. Jag bestämmer mig för att skita i det första intrycket och ha kul. Även om jag på vägen kan rabbla upp minst 15 artister som Das Pop låter som. ■

"Det var någon slags hybris"
Öppningsspåret på Sonjagons egenproducerade och stundtals mörka album ”Arches” börjar med en smäll. Inlindad i det trolska, flimrande gitarrfragmenten, som likt en hord av klingande toner spinner runt ens huvud, kommer den rappt smällande basen in som en hotande skugga. En slöja som med de rytmiska trummorna och det aggressiva gitarriffet automatiskt får lyssnaren att föras iväg. För det är lite som att komma in i en annan värld; en värld där Jacob Stenberg styr och ställer med sin ekande, rapsodiska röst. Hans röst kryper fram ur mörkret och kaoset och lämnar plats åt snillrika taktbyten och bombastiska, förföriska trumkomp. Men ändå vet man aldrig var det kommer att sluta.
Skivans tio spår har alla sin egen karaktär, en schizofreni där introt aldrig är detsamma som slutet; där versen aldrig öppnar upp för en självklar refräng. Det gäller att vara på helspänn – lyssna bakom dimman och klamra sig fast vid de subtila melodierna som Jacob Douglas härskar över med sina geniala, nästintill dansanta trumkomp.

– Det kanske är en lite spretig skiva, men det är positivt för den är jävligt mångsidig. Man kan ju kanske bli förvirrad men det är ett roligare sätt att bygga låtar på – lite mer överraskande, tycker Jacob Stenberg som är sångare och gitarrist i bandet. Han berättar att skivan aldrig skrivits som just en ”skiva”, utan de har gjort musiken lite som den kommit.

Bandet har ofta jämförts med jättarna i Radiohead, kanske främst i heminspelade spåret ”Alarm Lights” där låten utvecklas till en imponerande ljudmatta av stämsång och ekande röster. Orden går knappt att urskilja i det melankoliska virrvarr av distanserande skrik och spöklika toner som pendlar mellan hörlurarna.

– Vi har lyssnat på Radiohead mycket men vi har aldrig sagt att vi försökt anamma något från dem, men vi har säkert blivit influerade, konstaterar bandet, vilket blir uppenbart allteftersom låtarna radas upp på skivan. Debutalbumet har ett djup som många betydligt mer etablerade band saknar. Det är moget och genomtänkt rakt igenom.

Sonjagon har spelat tillsammans i sju år men det var inte förens för tre år sedan som det började bli seriöst. En gemensam bild av hur man ville låta och bli uppfattade växte fram under en resa till Bali där de bestämde sig för att satsa fullt ut på bandet. Något som ledde till en seriösare framtoning.

– Vi har alltid sett oss som ett jäkligt slött band, men det vi gjorde var en del i en utvecklingsfas. Vi gjorde en tidsplan när vi skulle vara klara som vi sedan följde, berättar Jacob Douglas.

Bandet började jobba med de kontakter som de hade och var också nära att släppa en EP på bokförlaget ”Modernista” där de skulle producera all musik själva och leda projektet.
– Det var någon slags hybris, att vi skulle göra allt själva, men det är betydligt svårare än vad man tror, säger Jacob Stenberg.

Planerna med bokförlaget sprack och Sonjagon startade ett eget skivbolag, Quadrarock; något som lett till en hel del arbetet utöver musiken.

– Det är sjukt mycket arbete och det kräver stor planering. Men har man tillfälle och tid så ska man absolut göra det, även om det jävligt jobbigt ibland, berättar killarna, men rekommenderar det ändå till andra oetablerade band.
– Man ska verkligen vilja jobba för det, och om man spelar musik och vet vad man vill med det så är det ju lättare.

Bandet framhåller dock att en flytt till ett större skivbolag inte alls är omöjligt. Det finns mycket som skulle kunna göras bättre om ekonomin tillät.

– Vi skulle gärna vilja få erbjudanden för man kan inte göra så mycket utan finansiärer. Inför nästa skiva skulle kunna tänka oss att byta bolag, om det känns rätt.

Det är lätt att upptäcka de hål som ett starkt skivbolag hade kunnat fylla – främst när de kommer till de lugna, betydligt mer tekniska låtarna. Live är det svårt att skapa den ljudbild som är så stark på skivan. Med en finansiär i ryggen hade liveakterna kunnat utökas och det hade varit möjligt att plocka fram de mer krävande spåren. Även om Sonjagons repertoar redan nu fungerar tvingas vissa låtar läggas på is.

– Om vi får resurser så kan vi ju göra det vi vill live, med rösten och sånt. I nuläget kör vi vanligtvis ganska hårt, även fast vi testat lite olika konstellationer på scen, berättar Hugo Johansson.

Hur det nu än går i framtiden är Sonjagon ett band att hålla under uppsikt. Ett ögonblick av oaktsamhet och Sverige har förlorat ett av de mer innovativa band som huvudstaden lyckats pressa fram under en lång, lång tid. ■