Oavsett om din första fylla är tillskriven Nöjesguiden, du attribuerade det mesta av din tonårsrevolt till ”hon den där Ebba Grön”, eller helt och hållet slutade raka dig för att visa din sympati för Gudrun Schymans feministiska korståg mot patriarkatet genom att lära sig dansa i tv, behöver du en ledstjärna i Stockholms tilltrasslade kulturliv.

Mycket är ironiskt i denna sylta av pseudosocialister som bittert betraktar kapitalismen från sitt loft i Gamla Stan – ovetandes om att lägenhetens egentliga värde långt överskrider moderatpamparnas i Danderyd.

Utan hänsyn till om du och din bästa vän från Bondegatan anser varje resa utanför tullarna exotisk och spännande – alla träden och de låga husen på fjuttiga två våningar som svischar förbi så fort Årstaberg uppenbarar sig – måste ni acceptera Stockholm som en stad ständigt penetrerad och utblandad av… utbölingar. Dessa hemska, svagt dialektmissbrukande människor som lämnar stormarknaden och MQ för stora staden och... MQ. Igen. För att inte tala om storstadens vilseledande uteliv.

När du som bäst står med handen hårt kramandes din ölbiljett, med tungan långt ner i någon annans hals, hoppandes på att han eller hon ska avslöja sin underbart centrala adress, finns risken att samma klubbhipster som blandar din saliv inte alls jobbar med PR eller känner Karin Winther. Istället tumlar tvättmaskinen just nu runt med fredagskapets ICA-bricka klingandes mot glasrutan, en lång väg ifrån Barkaby Outlet-fyndet från Whyred som du håller din lediga hand mot.

Då uppenbarar sig det som vi Stockholmare älskar ännu mer än gratisdricka och att skapa en familj av buksvågrar: nämligen att fotas i akten. Alla ska veta att du var där, att du känner folk och framförallt att du inte behövde dra ditt bankomatkort en enda gång under kvällen. Även om kapet visade sig vara en nitlott. Ännu en gång. … poängen är att vi kommer vara där. I text och med foto. Fulla i mängden. Och om du inte var där: läs om det och ljug. ■

---

KLUBB: Snap! #2

Åtminstone i filmvärlden ses det där med en uppföljare på med ganska trötta ögon. I Stockholm med sina inavlade klubbkids är det nästan lika svårt att lansera en långlivad klubb som att utan skam rättfärdiga klassiker så som Götakanal 2. Men hade man det då roligt denna afton när Kolingsborg ännu en gång skulle fyllas av kräsna klubbkritiker? Jo, visst hade man det.

Den legendariska klubben The Hacienda återupplivades i svartklubbskällaren och den festsugna stockhomspubliken vallfärdade än en gång till Kolingsborg där residenter från 2.35:1 samsades om utrymmet med härliga Discow Moscow. För att nämna några.

Problemet med att just recensera en klubb ligger i minnesluckan. För det blev en sådan. Därför väljer jag att kommentera tiden mellan ett och tre med ett konstaterade: strippstångsträvling ger träningsverk i underarmarna dagen efter. Javisst. Reciprocitetsprincipen välkomnar Snap! som en ny stjärna på klubbhimlen.■

Bandet du aldrig hört
Eels

Härkomst: USA
År aktiva: 1995-

Eels. En alternativ rocktrio från landet som välsignat världen med fetma, galna presidenter och fula bilar, lett av Mark "E" Everett sedan 1995. Eels har, under de senaste femton åren producerat 12 studio- och ett antal livealbum, vilket förmodligen är anledningen till att de gjort så mycket skräp. Här och där hittar man dock några underbara guldkorn. Här är en av dem. Baklängesbeatlåten "Efil's god" från albumet Electro-Shock Blues. Framförd av nämnda, Eels.

Eels på Spotify!

---

KLUBB: DINAMARCA
Klubbpremiär på Marie Laveau med Cristian Dinamarca blir exakt som förväntat. Svettigt, kaotiskt och förbannat roligt. Att denna krullhårige man har etablerat sig som en av Stockholms flitigaste och mest populära DJ:s är långt ifrån förvånande.■

Tutankamon är Sveriges nya superband med en uppsättning musiker som skulle få vilken popfanatiker som helst att darra. Att de levererar musik som bäst hör hemma på högstadiet verkar dock inte bekymra. Åtminstone inte bandmedlemmarna.

Känslan av att traska in på en överdimensionerad fotbollsarena för att bevittna ett köpt superlag dallrade lite i den öldoftande luften vid Strands stora scen. Strax skulle en blandning av Sveriges gedignaste popflanörer bekänna färg: nystartade Tutankamon.

Jag måste säga att det ryckte lite i det gamla Shout Out Louds-hjärtat när Adam Olenius svidade om till basspelare uppe på scenen med skägget prydligt ansat. Bredvid honom stod den visslande hoppjerkan Peter Morén, till synes uppfylld av det nystartade bandets förträfflighet, alltmedan ett rafflande trumintro bombarderade den smått skeptiska publiken längst fram.

Sedan började bandet spela. Tror jag i alla fall. Något som liknande musik, och då i sin allra banalaste form, översköljde Strand och svallade ut över det tidigare så oskuldsfulla Hornstull. Gitarrslingorna som liknade bastarder till någon ratad Broder Daniel-låt ångade käckt ut från högtalarna och lämnade mig konfunderad och besviken. Det var så där snuskigt effektivt som tidigare bara varit förunnat inrepeterade storheter som Tomas Ledin. Men det här var inte Borgholm på Öland.

Mitt i en de mest triviala sångtexter som någonsin pressats fram utanför en musiksal på högstadiet, fann jag mig ståendes med blicken vilandes på Moréns gitarr som han nu gned frenetiskt mot ett mickstativ. Det gnisslade och hade säkert uppfattats som banbrytande, eller åtminstone häftigt, om det inte varit så fruktansvärt konstlat.

Kontrasterna mellan vad som tidigare spelats upp och denna uppvisning i Sonic Youth-anda, sved i sinnena och lämnade mest en pinsam eftersmak.

Vissa glädjeämnen uppenbarade sig dock under denna spelning. När man för en sekund förnimmande Adam Olenius röst stödd på en popig gitarrmelodi som faktiskt höll, då blev det bra. En hint på hut det hade kunnat låta om lite tid lagts ner på skivan.

Det här var istället fyra killar som missbrukade sin makt som redan inarbetade musiker – som skämtade om låtarnas kvalitet i mellansnacket och sedan levererade precis vad de lovade: plan radiorock. ■

Monde Yeux inleder 2010 med en spelning på Ambassadeur.

Vad som fått Ambassadeur att glömma korkförseglade bubbelbuteljer och sjalkragar för en stunds folkpop i balkananda är en gåta. Likaså är den inkompetenta ljudteknikern, som för övrigt borde bli skjuten i gryningen för sina misstag. Men å andra sidan, när började Monde Yeux låta sådana petitesser förstöra en spelning?

Spelningen inleds med en klassiker vars namn försvann någonstans mellan munnen och magen och innan man uppfattat vad som hänt befinner sig halva publiken i ett musikframkallat trans.

Ungefär här skulle jag kunna skriva tjugo metaforspetsade stycken om spelningens många musikaliska nyanser men det känns fullkomligt ointressant. Monde Yeux är bra. Se dem!

Visst var det så att omständigheterna överstrålade musiken. Ingen kunde väl låta bli att fascineras av barpersonalens förvirrade blickar efter första ackordet, eller de trumpna stekarna som sneglade in från rummet intill. Ska det nya decenniet fortsätta i samma andra så kommer Stureplansgruppen vara ett minne blott i början på nästa. Överlevbart.■

Att ha en releasefest är mycket som att bjuda in till hemmafest. Det är stelt innan folk börjar fyllna till och efter en viss tidpunkt börjar festens tre oundvikliga delar. Mingla, med en viss efterton av ragg … leta upp så mycket gratis tilltugg som är möjligt för att sedan kritiskt bedöma kvällens ”goodiebag”.

Cinemas releasefest bestod av ett antal obehagliga moment, t.ex. när en tillsynes obekväm journalist för tidningen intervjuade aktuella Lisa Henni från Snabba Cash. Under intervjun som startade med pinsam tystnad för att sedan leda in på det obekväma spåret om Lisa Henni kunde relatera till Lapidus drogstinta deckare, kunde man se ett antal besökare som i skydd av den pressade stämningen tömde de offentliga chipsskålarna runt om i Berns källare.

Om man bortser från det faktum att Cinemas journalister mest uppträdde som nervösa talare på en frikyrklig studentmottagning fanns det mycket som var trevligt. Gott vin, bra lokal, snygga monitorer – som det dessvärre twittrades osammanhängande på – samt frånvaron av Finest.se.■