Reciprocitetsprincipen

KLUBB: Rum 401

En trevlig mix av klubb och avslappnad hemmafest.

Ibland känns allting så ofantligt ointressant. Spy Bar är fortfarande Spy Bar, Ölen är som ölen alltid har varit och Josef Fares är fortfarande ogift. Visst har man trevligt, men det är sällan man har så kul som man borde ha. Precis när man börjar förlora hoppet om Stockholms halvmediokra klubbliv så ljuder kalastrumman ännu en gång från stadens djupaste djungler.

Inte helt oväntat är det LOST STHLM som står bakom bankandet.

Den nya konceptklubben Rum 401 är resultatet av ett samarbete med Tracasseur och festen huserar högst upp i Hotell Kung Carl på stureplan. En trevlig blandning av klubb och avslappnad hemmafest.
Om LOST och TRACASSEUR klarar av att krydda klubbreceptet en aning så ser vi ingen anledning till att hålla på lovorden. Lite mer ballonger, lite mer laser och lite mer kärlek.■

Bilder från tillställningen finns nedan

Liten stark?

BrewDog lanserar ännu en gång världens starkaste öl. Denna gången uppnår de en alkoholhalt på 41%.

Det var inte länge sedan Reciprocitetsprincipens vänner på det skotska bryggeriet BrewDog slog världen med häpnad genom att släppa Tactical Nuclear Penguin. Världens då starkaste öl med sina svindlande 32%. De blev ganska snart utbryggda av ett tyskt bryggeri. Ett tyskt bryggeri som de självklart var tvugna att slå.

Därav andra världskrigsreferensen "Sink the Bismarck". Är den god då?

Det ryktas så!■

MODE: Nina Jarebrink

Vi besöker Nina Jarebrinks visning på Hotel Diplomat.

Promenaden ner längs Strandvägen mot det klassiska Hotel Diplomat kantas av en hel del pälsbeklädda damer och rödmosiga män med polerade kavajer.

Vädret som ringar in den kungliga huvudstaden i ett lätt vinterkrispigt dis med de sävligt kluckande isflaken längs kajkanten, skyndar på stegen i snömodden – en blandning av överhängande risk för köldskador och en viss upprymdhet inför den stundande visningen.

Inhyst i detta pampiga hotell, en trappa upp i cocktailbaren, blandas de lätt dämpade rösterna från kringvandrande press med klassisk musik som mjukt studsar mellan de rustika rummen. Runt om i de trånga salarna poserar Nina Jarebrinks modeller stilla likt statyer, oberörda av granskande blickar och blixtrande kameror. Kollektionen som visas upp är full av gulddetaljer och täta, kroppsnära plagg.

– Även om guld är omodernt under en viss period så använder jag mig alltid av guld, aldrig silver. Det finns alltid någon som gillar guld, berättar en sammetsklädd Nina Jarebrink.

Just sammet förkommer i de kreationer som visas upp, och ger modellerna en nära, futuristisk form på plaggen. Midjan görs ofta tydlig; bland annat genom V-formade mönster som minskar behovet av ett bälte – även fast bältet är ett återkommande element i kollektionen.

När det kommer till Janebrinks val av mönster så har hon jobbat med sin egen logga. Den har på ett subtilt sätt omvandlats till estetik och ses lågmält på sammetsdressarna, utan att vara skrikiga eller vulgära.

Annars så är influenserna från 80-talet tydliga men utan att orsaka något som helst obehag hos betraktaren. Det är stilrent och graciöst och framhäver det vackra hos modellerna. En salut till människokroppen med sina siluettavslöjande material.■

Bilder från visningen finns nedan:


MODE: Kappahl	MODE: Addicted Robo
En explosion av färger, mönster och ett sprudlande 50-tal. Att kliva in på Kappahls visning är en smärre chock för sinnena. Från att ha vandrat stilla bort från Hötorget med blicken vilandes på Stockholmarnas tappra försök att färga världen svart känns det som att ha infiltrerat en gerillarörelse inhyst i hjärtat av staden. Det är en explosion av färger, mönster och ett sprudlande 50-tal. Överallt lyser röda läppar och på en klädhängare som löper längs rummet hänger kläder från en svunnen tid med förkläden, prickiga mönster och blommiga tyger. Är då detta något som kan klassas som ett steg tillbaka? Nja, det är snarare en rebellisk spark mot finanskrisen gråskala, där somriga klänningar och glada mönster gör sitt yttersta för att lätta på dimman. Kollektionen flörtar med hemmafrun men utan den negativa efterklangen. Trots att rummet pryds med vackert snidade cupcakes och att formerna till dessa säljs i samband med kollektionen känns det inte alls särkilt tillbakasträvande. – Vi vänder oss till tjejer som inte är rädda för att stå i köket och baka lite, skämtas det från personalen. Kappahl som dessvärre för tankarna till något helt annat än innovativt och vågat mode har med dessa kreationer öppnat sitt märke för den växande grupp av människor som med frenetisk energi sliter sig igenom Beyond Retros dammiga lager och prutar med Stadsmissionens hipstertrötta personal. 50-talet är tillbaka, och även om man väljer att köra på det fullt ut eller bara toppa sin vardagsslitna outfit lovar denna kollektion att pigga upp. Oväntat bra jobb av Kappahl. ■	Addicted Robos kollektion känns mest som ett försök att sätta en logotyp på mellanstadiekulturen i förorterna. På gott och ont. Även om många klädesmärken jobbar hårt med att vara mer än just ”kläder” har relativt nya Addicted Robo jobbat synnerligen hårt på den punkten. Med ett nystartat fotbollslag, designertävling i Kista och integrerandet av en ung konstnär i sitt arbete – för att inte nämna planerna på att berika klubbstockholm – har de kommit långt. Kläderna som de tillverkar och designar består till största delen av hoodtröjor, mjuka material och utstickande tryck. Under Fashion Week hölls visningen mycket riktigt på Spy Bar, i linje med de klubbiga, svagt new rave-osande kläderna – även om de extrema färgerna i neon uteblir. Addicted Robo aspirerar på en marknad där JC länge haft monopol, nämligen mellan- och högstadiemarknaden där den lite mer vågade ungdomskulturen kan återfinnas. Dock finns inga punkiga influenser utan kläderna väger snarare över på street- och danskulturen. Ambitionerna är höga och målgruppen bred, vilket borde tas med i beräkningarna. Som dansplagg och buret i mer vardagliga sammanhang finns det potential. Vad Addicted Robo gör för samhället är bra, men om Reciprocitetsprincipen hade fått bestämma så hade dagens ungdomar burit tweed. ■


MODE: Amelia Ursache	MODE: Creative Collective Effect
Amelia Ursache bjöd på högschizofrent mode på Café Opera. Visst kan en del ovälkomna associationer smyga sig på när det högtravande Café Opera står som lokal för modevisning – djupt rotade fördomar som mer eller mindre besannas gång på gång under Amelia Ursaches visning av kommande kollektionerna ”Kisses” samt ”Phoenix”. Mycket riktigt serveras det vita vinet av en platinablonderad bartender och DJ båset pumpar ut illa valda hits med avdankade popartister ackompanjerade av svagt efterhängsen baktakt. Kläderna från de två kollektionerna visas upp under två omgångar, och är i kontrast till varandra som dag och natt – eller om man vill – fult och relativt vackert. ”Kisses” osar av just Café Opera-stäming, blå ögonskugga och Torsk på Tallin. Det är illa komponerat, och i de fåtal fall där kreationerna känns okej, nästan fina till och med, avbryts känslan av upprymdhet över en för övrig godkänd byxkollektion, av smygande avsmak när kläderna pryds av överdimensionerade pussmunnar och … tassar (?). ”Phoenix” däremot är i sina svarta kreationer en intressant och propert buren kollektion. De hemska färgerna i regnbågens allra mest neonskimrande nyanser har bytts ut mot svarta siluetter och mer kroppsnära former. Dock bärs kläderna matchat till de så fjortishyllade latextightsen som besudlar de flesta av Drottninggatans mer upplysta hörn och kanter. Tråkigt tycker vi – nästan lika hemskt som halvtidsunderhållningen där en nykomling på Sveriges plågsamt urvattnade musikmarknad framför sin eurodiscodänga iklädd hotpants. Utanpå jeansen. ■	Show för showens skull. Mer underhållning än mode. Samtidigt som miljömedvetenheten är högre än någonsin anordnades det på Debaser Medis en hållbar modevisning för att visa på de alternativ som finns om man som konsument eller producent vill ha miljön i åtanke. Visningen är ett samarbete mellan flera olika designers som på olika sätt bidrar till miljötänk inom modebranschen. Nu skulle vi så klart vilja ösa lovord över detta initiativ som på ett smart sätt samlade kunder, modebranschen och försäljare under ett och samma tak för att disktera miljötänk och hållbar konsumtion. Dessvärre var det visuellt väldigt kämpigt att njuta av de kreationer som visades upp på catwalken. Det var hetsigt framfört, dåligt komponerat och bars fram av oerfarna modeller som mest såg livrädda ut i de isande kamerablixtrarna. Även om en del intressanta märken valde att visa upp sig i detta sammanhang, bland annat Nudie och senare Moderådets Rookienominerade Kim Hagelind, kändes det hela som en överambitiös röra av beats, dansuppvisningar och smått förvirrade hobbymodeller. ■

Manifest: The Chap av: www.thechap.net

Decalogue

A revolution based not on getting up early and exerting oneself – but a revolution that can be achieved by a single raised eyebrow over a monocle.

Society has become sick with some nameless malady of the soul. We have become the playthings of corporations intent on converting our world into a gargantuan shopping precinct. Pleasantness and civility are being discarded as the worthless ephemera of a bygone age – an age when men doffed their hats to the ladies, and small children could be counted upon to mind ones Jack Russell while one took a mild and bitter in the local hostelry.

Instead, we live in a world where children are huge hooded creatures lurking in the shadows; the local hostelry has been taken over by a large chain that specialises in chilled lager, whose principal function is to aggravate the nervous system. Needless to say, the Jack Russell is no longer there upon ones return.

The Chap proposes to take a stand against this culture of vulgarity. We must show our children that the things worth fighting for are not the latest plastic plimsolls but a shiny pair of brogues. We must wean them off their alcopops and teach them how to mix martinis.

Let the young not be ashamed of their flabby paunches, which they try to hide in their nylon tracksuits – we shall show them how a well-tailored suit can disguise the most ruined of bodies. Finally, let us capitalise on youth’s love of peculiar argot Ð only replace their pidgin ghetto-speak with fruity bons mots and dry witticisms.

It is time for Chaps and Chapettes from all walks of life to stand up and be counted. But fear not, ye languid and ye plain idle: ours is a revolution based not on getting up early and exerting oneself – but a revolution that can be achieved by a single raised eyebrow over a monocle; the ordering of a glass of port in All Bar One; the wearing of a particularly fetching cardigan upon a visit to one’s bookmaker. In other words: a revolution of panache.

We shall bewilder the masses with seams in our trousers that could cut paper, trilbies angled so rakishly that traffic comes to a standstill; and by refusing the bland, watery substances that are foisted upon us by faceless corporations, we shall bring the establishment to its knees, begging for sartorial advice and a nip from our hip flasks. ■

1. THOU SHALT ALWAYS WEAR TWEED. No other fabric says so defiantly: I am a man of panache, savoir-faire and devil-may-care, and I will not be served Continental lager beer under any circumstances.

2. THOU SHALT NEVER NOT SMOKE. Health and Safety "executives" and jobsworth medical practitioners keep trying to convince us that smoking is bad for the lungs/heart/skin/eyebrows, but we all know that smoking a bent apple billiard full of rich Cavendish tobacco raises one's general sense of well-being to levels unimaginable by the aforementioned spoilsports.

3. THOU SHALT ALWAYS BE COURTEOUS TO THE LADIES. A gentleman is never truly seated on an omnibus or railway carriage: he is merely keeping the seat warm for when a lady might need it. Those who take offence at being offered a seat are not really Ladies.

4. THOU SHALT NEVER, EVER, WEAR PANTALOONS DE NIMES. When you have progressed beyond fondling girls in the back seats of cinemas, you can stop wearing jeans. Wear fabrics appropriate to your age, and, who knows, you might even get a quick fumble in your box at the opera.

5. THOU SHALT ALWAYS DOFF ONE'S HAT. Alright, so you own a couple of trilbies. Good for you - but it's hardly going to change the world. Once you start actually lifting them off your head when greeting, departing or simply saluting passers-by, then the revolution will really begin.

6. THOU SHALT NEVER FASTEN THE LOWEST BUTTON ON THY WESKIT. Look, we don't make the rules, we simply try to keep them going. This one dates back to Edward VII, sufficient reason in itself to observe it.

7. THOU SHALT ALWAYS SPEAK PROPERLY. It's quite simple really. Instead of saying "Yo, wassup?", say "How do you do?"

8. THOU SHALT NEVER WEAR PLIMSOLLS WHEN NOT DOING SPORT. Nor even when doing sport. Which you shouldn't be doing anyway. Except cricket.

9. THOU SHALT ALWAYS WORSHIP AT THE TROUSER PRESS. At the end of each day, your trousers should be placed in one of Mr. Corby's magical contraptions, and by the next morning your creases will be so sharp that they will start a riot on the high street.

10. THOU SHALT ALWAYS CULTIVATE INTERESTING FACIAL HAIR. By interesting we mean moustaches, not beards.■

Musiktipset
Little Dragon

Härkomst: Göteborg
År aktiva: 2006-

Little Dragon. Bäst beskrivet som en electro-soul-fusion med inslag av, vad vi lite ironiskt
kallar "britt-hop"; vita hiphopbeats med skönt släpande kvinnosång i soulstuk.
Bandet startades i Göteborg 2006 och inte mer än ett år senare sitter de under det brittiska indipendentbolaget Peacefrog's vingar. Nu ger de sig ut på turné och kommer under de närmsta månaderna passera Frankrike, England, Sverige, USA, Mexico, Peru och Colombia.
Vissa har det bra!■

Little Dragon på Spotify!

INTERVJU: Filippa Smeds

I en tid då det räcker med dag av intensivt promenderande fram och tillbaka på Götgatan för att ro hem ett modelljobb finns det ändå personer som sticker ut. Filippa Smeds som till vardags berikar den annars måttligt intellektuella bloggosfären på nystartade Radar Magazine har trots sin ringa ålder ett antal år inom modebranschen i ryggen.

Även om denna, enligt utsago, oerhört sommarfräkninga, rödhåriga flicka påbörjade sin modellkarriär med ett omslag för en tidning om mjölk, har alltid intresset för mode funnits nära.

– Jag var väl runt 14 när jag började på riktigt. Innan det hade jag gjort någon kampanj för JC, någon mobilreklam och ett omslag för en tidning om mjölk.
Jag började för att folk tyckte jag skulle skicka in bilder till någon agentur. Jag skickade in bilder till Mikas, och 2 veckor senare fick jag mitt första jobb genom dem, berättar Smeds.

Hur ett intresse för att modellera uppkommit i detta kylslagna land där de flesta hyser suicidala tankar kopplade till att visa sig offentligt – eller ännu värre – tala inför grupp, tror Filippa Smeds har med sin mamma att göra.

– Jag tror det beror på att jag såg mamma på fina skivomslag som liten, och det
är klart att jag vill bli som mamma!

Även om det inte är många personers högsta önskan att bli som sin mamma verkar Smeds ha hittat ett forum som passar hennes personlighet och intressen. Hon tror också att det krävs vissa egenskaper för att kunna göra ett bra jobb framför kameran – och självklart också bakom den vilket hon gör numera som stylist.

– Det funkar inte om man är för blyg och nervös. Det var jag när jag var yngre, och jag var verkligen ingen bra modell då. Om man har kul och är kreativ, om man vill skapa något tillsammans med fotografen, det är då det kan bli riktigt bra. Nu när jag är grym på allt det där får jag inte lika många jobb, märkligt, utbrister hon med glimten i ögat.

– Det är sällan jag tycker något är obekvämt och konstigt framför kameran, så jag kan väl säga att jag är en sprallig, innovativ och initiativrik robot, säger Filippa Smeds som trots detta är lite osäker på sin framtida roll som just modell.

– Modellkarriären känns oklar. Har fått lite förfrågningar från utlandet, men vet inte om det är något att satsa på. Jag är ju faktiskt för kort för att göra de stora jobben!

Dock är inte livet inom modebranschen slut för att någon jättinna från en svunnen tid bestämt sig för att modeller ska vara omänskligt långa och helst avstå det mesta som mättar. Filippa Smeds har istället anammat rollen som stylist – något hon fått möjlighet att göra mycket tack vare sin blogg.

– Jag har bloggat i ganska exakt 2 år nu, och den känns viktig. Det jag jobbar
med idag är ju tack vare bloggen. Bloggen är inte en del av min gamla, riktiga, modellkarriär, men definitivt en del av min nya, sen jag slutade få jobb av Mikas
det vill säga. Just nu jobbar jag med mode som stylist, och jag känner att jag hamnat på rätt spår. Vill göra någonting moderelaterat i framtiden också.

Hennes relation till mode och utseende är stark även om hon stundtals är aningen bekväm i sina klädval. Hon svidar gärna om till kläder tidigare burna av de manliga medlemmarna i familjen, och pojkvännen så klart.

– Jag är mest en sån som bara slänger på mig nåt på morgonen, och kan använda samma kläder flera dagar i rad. Jag lånar mycket kläder från bror, pappa och pojkvän och kombinerar med tights. Och högklackat såklart, alltid. Vissa perioder känner man sig mer inspirerad, och då är det jättekul att fixa
med outfits och sånt. Nu väntar jag bara på att våren ska komma så man kan börja variera sig lite mer!

När inspirationen gör sig påmind, kanske i och med vårens intåg, hämtar hon gärna idéer från andra inom samma yrke eller betydligt mer dekadenta individer, till exempel rockstjärnor.

– Har ingen speciell förebild, inspirationen kommer från alla olika håll. Lite egen i stilen tror jag att jag är. Jag är inte rädd för att sticka ut, samtidigt är det inget jag strävar efter heller. Ofta blir jag inspirerad av modeller, rockstjärnor och 60/70-talsgroupies, berättar hon.

Filippa Smeds tror inte att alla kan ha en känsla för mode. Viktigare är kanske att köra på sin egen stil vilket hon tror är det som är inne för tillfället.

– Mode är min hobby och mitt yrke, och det är klart att man kan veta vad som är inne, det kan alla göra, men alla kan inte ha känsla för mode. Nu är det extra inne att ha en "egen" stil tror jag, ingen vill kopiera en kändis stil så som det var för några år sedan, tror Smeds.

Hennes egen stil bygger mycket på hennes röda hår som kommit att bli något
av ett signum. Men det har inte alltid varit lika roligt att stoltsera med ett brinnande hårsvall – speciellt inte i grundskolan där minsta utstickande egenskap kunde förpassa en till hörnet av skolgården.

– Det är klart att det var jobbigt att sticka ut när man gick i grundskolan, det var ju förbjudet att vara annorlunda. Idag känns det bara bra att sticka ut lite grann utan att försöka, för nu när man blivit lite äldre vill ju alla sticka ut!

Att rött hår ofta förknippas med ofördelaktiga pigment under somrarna bekymrar henne inte heller. Solskyddsfaktor något högre än medelsvenssons skyddar henne från en vackert rödrosig bränna.

– Jag är noga med att använda minst solskyddsfaktor 25 på somrarna så jag bränner mig aldrig, men jag får massa fräknar, något som hon tack och lov tycker är fint.

… och till sist: när blir man en hipster? Helt utan att syfta på att du nu skulle vara det, om man nu utgår från att det är ett skällsord.

– Kanske när man regelbundet är med på loststhlm.com ..Haha!■