KLUBB: FIST.
Mycket likt Systembolaget som har monopol på det mesta som är roligt, eller åtminstone lagligt i Sverige, har LOST nu lyckats lägga beslag på det mesta som är minnesvärt i denna stad – även den tidigare så stendöda torsdagen.

Okej, nu är det visserligen inte den nämnda hipsterpublikationen som driver klubben Fist på Spy Bar, men vissa välkända ansikten med sitt härligt snygga entourage fyller ändå den beryktade våningen bredvid svampen, då kanske framförallt Luca Deasti som har ett finger med i det mesta som händer just nu. Han spelar så klart denna kväll tillsammans med vapenbröderna Erik Lindell och Stefan Oudalov, en matchning gjord i himlen.

Redan vid tolvslaget när Pr-byråerna tar sin afterafter-work skumpa är det fullt med folk i den svagt rökmaskinsdoftande lokalen. Förutom en del förvirrade blickar från R&B-baren när Fist drar igång sitt omänskligt tunga DJ-set är det ren och skär glädje från början till slut – och jäklar vad det är fullt.

Dj-båset förvandlas snabbt till ett pulserande berg av välklädda klubbesökare som hänger ner från taket och drunknar i vimlet och röken.

Fist som klubb kan bäst beskrivas som en synkad organism som i takt till musiken, vare sig det är Lejonkungen eller remix på Snuten från Hollywood, släpper alla hämningar och sveper i sig den … prisvärda Spy Bar-ölen.

Så är tentan skriven och sovmorgonen inbokad rekommenderas starkt att berika din fredag med en rättfärdigad bakfylla.■

Bilder från tillställningen finns nedan

KLUBB: KONSTIG KLUBB
Ett mer passande klubbnamn har nog inte funnits sedan folk började dansa i grupp med rusningsmedel i kroppen, för känslan av att stappla genom parkeringshuset mot Stadshagens pärla Fabriken är en snudd på surrealistisk upplevelse. För att inte nämna när kön besegrats och jackan lämnats in.

Det är som att kliva in i ett överdimensionerat kafé 44 när dörrarna till Fabriken öppnas – bara det att lokalen är fylld med rök och löjligt mycket strobe, inte direkt hemlagade kanelbullar och te.

Redan de första stegen skakar av bas och helt frenetiskt dansande ungdomar, tid och rum verkar ha försvunnit någon gång runt kvarten efter öppning för överallt dansas det med ögonen stängda, som i slowmotion i de vita ljusblixtarna.

Plötsligt tystnar den tunga musiken och byts ut av vild pop spelad av en viss man med krulligt, svart hår, nämligen Armand Mirpour. Och visst fan passar det in, även om det minuten tidigare dansats till tung bas och blinkande melodier flänger publiken runt i lika pepp glädje.

En viss eufori som bara kan drabba gamla popflanörer som tillbringar somrarna runt Emmaboda och hemma i storstaden överkonsumerar mer ”icke-verbal musik”.

Sen fortsätter kvällen i samma epilepsistinna atmosfär som tidigare varit signum för Fabriken och dess klubbar. Men frågan är om Konstig Klubb inte gör det lite bättre.■

Bilder från tillställningen finns nedan

En viss ovana här hos oss på Reciprocitetsprincipen har blivit att supa med bebisar inblandade. Vart vi än går, oavsett om det är på otroligt bullriga spelningar eller butiksöppningar finns de där – de läsigt Omen-stirrande små liven. Aktsamt granskande din öl i handen.

Visserligen är det ju meningen att tiden ska disponeras bättre, åtminstone om man frågar arrangörerna på dessa tillställningar, till exempel genom att ögna igenom kollektionen. Ja jättegärna säger vi, dessvärre har man begåvats med storlek S i så gott som allting. Notera ”så gott som”, inte allt med andra ord.

Nåväl. Tillbaka till det där med bebisarna. Problemet med klädesbutiker som bjuder på öl är att de lämnar en till flaskan när plaggen inte passar. Istället kan man med en uppfriskande drink titta på de mer lyckligt lottade i butiken vilket förbaskat ofta visar sig vara hippa södermammor med sina skäggige respektive vid sin sida – och så klart med bebisen i famnen. Den dömande bebisen. Så också på Below denna torsdag.

Skillnaden måste vara att denna skapelse var bland de sötare. Lite rosenkindad och gråtande, lite som en … irriterande ringsignal. Fint.
Och sen står man alltså där, salongsberusad och med alla pengarna kvar i fickan.

Som nämndes tidigare var allting för stort för att köpas. Men var inte alls särskilt ledsen för det. Below är nämligen exemplariskt trevligt. Men att vara ute i god tid gynnar de som vill ha större urval. Eller helt enkelt är för små. … Sedan bar det av in mot City.

Att reklamare och kommunikationsarbetare kan det där med överdådiga och smått cyniska fester är väl numera ett välkänt faktum. Så också i anslutning till Guldäggets nomineringsfest i Stockholm.

Volkswagen Showroom stod som lokal vilket så klart var genomtänkt. Proppfullt som det trots allt var. Även om man knappt kunde styra sina vingliga ben mellan allt ryggdunk och tisslande och tasslande var det trevligt.

I ett till synes väl dolt rum bjöds på vitlöksdoftande tapasrätter – allt för att undvika generande korsbefruktningar mellan konkurrerande reklambyråer. Det rosa mousserande till trots måste en stark andedräkt ses som hämmande för raggningsfaktorn.

Efter att i en demonstrativ gest råkat slå sönder ett av glasen mot bardisken lockade taxibilarna utanför det blåa neonljuset och festligheterna lämnades. Mest på grund av tidsbrist och en viss stegrande känsla av klaustrofobi.

The New Heaven Dieppes hade samma kväll releasefest på en frisörssalong. Inte direkt stationsklippet som måttar pottfrillan med en kastrull, utan betydligt mer trendiga ”SureBaby Yes”. Och dit åkte vi alltså med en ondskefullt skrockande taxichaufför som lättsamt ignorerade alla försök till ”… men snälla, vi sa ju 100 kr och nu börjar det ju verkligen ticka över gränsen, du hittar ju inte ens till Hornstull?”.

Hmm, lurade, bedragna och sena kom vi fram till eventet bara för att bli upplysta om att vi missat spelningen. Hur löser då er favoritpublikation detta problem? Jo genom att först supa bort sorgen, diskutera hur en viss persons krulliga hår skulle kunna ändras till det bättre – det var tydligen en hopplös historia enligt en av frisörerna – för att sedan fotas av Rodeo. Men det viktigaste av allt, vi bokade in en intervju med nämnda band. Något att se fram emot kan verkligen lovas.

Väl där testades åtminstone en del okonventionella hälsningsfraser så som ”hej, det är jag som är din bloggstalker…”, samt i linje med ett visst musikintresse, suktandet efter det flertalet syntar som smyckade den – i brist på bättre ord – häftiga källaren.

Sen bar det iväg mot hipsterstockholms motsvarighet till Baba Sonic…

… nämligen Weekdayfesterna som ibland hålls i staden.

Drottninggatan, en ofantlig massa incest samt så många buksvågrar att självaste Hugh Hefner skulle bli generad. Och lite som extra krydda på dynamiten: gratisdricka samt alldeles för tighta Cheap Monday-jeans.

Konstverk uträttades på toaletten när sorgen över ölens sinande blev verklighet – istället dracks det cider som om det vore mellanstadieavslutning – och en eller två nya bekantskaper stiftades.

Alla kände ju ändå varandra vilket speglades i generade blickar och glada utrop. Sen kom någon på den geniala idén att bege sig till ett torsdagsfullt Riche. Planen spred sig och plötsligt var det tomt. Men rågat på Riche…■











Bilder från visningen finns nedan:

För den invigde finns det ingen anledning att inta nattvardsvinet i sin ensamhet. Bitter och med lönen skallrandes i Systembolagets nattkassa. Istället öppnar sig Stockholm som en buffé där ölen flödar gratis och en krogkö är ett mindre problem.

Vi har alla varit där. Nervösa i kön till den argt stirrande vakten med den till synes ouppnåeliga listan. Likt en apostel med fingrarna varsamt letandes efter ditt efternamn, någonstans mellan af Silverstjärna och söderpoeten med de hippieklingande mellannamnen. Pärleportens föreståndare med makten att förvisa och håna. Sen plötsligt står du där. En halvljummen öl i handen, Guds anlete ovanför ditt svagt vintertorra hår, stel i ansiktet men ändå glad. Eller åtminstone berusad. Och vem är då gud och vad är då himlen?

En torsdagskväll i Stockholm, fuktig luft och ett halvtomt Kåken, letar den frälste efter vägen över gatan, mot den sporadiskt bildade rökrutan.

Det lätt svävande nikotinmolnet leder dina trötta ben in mot Signes och Name the Pets nöjt leende siluetter, omgärdade av mjukisbyxor och Adidas-hoodies.

På golvet under står huvudstadens välklädda hipsterelit. De stirrar stelt mot butikens textilbeklädda väggar och lyfter bara undrande på plaggen när mingelfotografen närmar sig. Ölen i handen måste förtjänas. Det finns grader så även i himmelen.

Trappan upp mot änglarna piedestal är låst och bara den med viljan och den rätta tron kan trevande ta sig upp mot DJ-båsets förlovade mark. Här är ölen kyld, toaletten öppen och kvällens listplats på Spy Bar ordnad. Allt du behöver göra är att le rätt, nicka välmenande och skaka hand. Sätta sig ner bredvid vad som liknar Lykke Li för att fly butikgolvets värme, puls och facebook-osade nattsländor.

Sen splittras folkhopen, likt Egyptens gräshoppor flygandes ut över stadens krogköer. De som inte väntar mer än två minuter, lägger lönen på kläder och dricker gratis. Allt medan de mindre lottade tittar på, ilsket muttrande och med passet hårt i handen. Någon gång, då ska det där vara jag. ■

All content ©Reciprocitetsprincipen 2010

Contact: chefen@reciprocitetsprincipen.com