KRÖNIKA: Wesslan Jag som personligen inte direkt kände kärleken flöda mot mig när jag landade på den officiella kärleksflygplatsen Arlanda, funderade istället lite över oförtjänt lycka.

Här sliter man många hårda nätter på Fredsgatan för att knulla till sig ett välbetalt mediejobb när allt som egentligen krävdes var att starta gym – och därmed bräda lokalkändisen och trädgårdsmästaren i Ockelbo, Lars Krantz – samt se till att bli personlig tränare åt valfri prinsessa, för att sedan håva in apanage tills det att monarkin anses vara omodern.

Istället har man förbisett detta snabba och effektiva sätt att klättra lite inom kastsystemet, och till råga på allt förmodligen legat med en eller två "kvinnor" som sett sämre ut än Victoria.

Nu är man alltså varken prins eller hertig utav Västergötland utan får nöja sig med titlar som på sin höjd kan piffas till med etiketten chef framför – vapensköld är ju bara att glömma. Och känns inte då allt lite extra meningslöst, olyckligt och orättvist?

Foto: Press, Paul Hansen, beskuren.

Här har man vuxit upp i en sketen metropol med kanske inte miljoner möjligheter utan snarare fem, sex – F12, Berns, Spyan, Trädgården och kanske en dålig dag: Debaser – bara för att slås på näsan av "tätorten" Ockelbo med imponerande 2700+ invånare. Depressivt.

Sen kanske möjligheterna för oss dödliga när det kommer till praktiska, vardagliga saker – så som att skaffa sig en svärfar som inte är svagt inavlad – är större. Men av någon olustig anledning får det mig inte på bättre humör.

Tänk att med en enkel handklappning skicka upp ett paket cigg och en flaska bubbel på rummet – eller förlåt mig – slottet, allt på skattebetalarnas bekostnad. Fan, mycket närmre hur Mona Sahlin kände sig kan man ju inte komma!

Men nu ska vi ju inte klaga alldeles för mycket. Att en het sommardag få se Gamla Stan överbelamrad med fetlagda tyskar som spenderar miljoner på vikingahjälmar, gör ju allt värt de fåtal kronor vi betalar i skatt.

Dallrande, vita bukar och kvinnor som efter en dag med turistledaren pratar bättre svenska än självaste drottningen, får det att tåras i ögonen. Inte alls av vanmakt utan snarare av skenbart beröm.

Tack kungahuset, och länge leve Prins Daniel!■

EVENT: Bukowskis Contemporary
Även om vi inte direkt tillhör de personer som begåvats med de djupaste fickorna eller arvekapitalet tillbringade vi en trevlig torsdagseftermiddag på anrika Bukowskis i Stockholm.

Ditlockad av en något svårtolkad inbjudan sänd från vår allas Linda Skugge, kunde vi och ett antal av stadens kulturella elit, av oerhört varierande ålder, vandra runt i de Hogwartsliknande rummen och spilla vitvin på tavlor prissatta precis över min veckopeng.

Extra tråkigt var det ju att den 25e inte hade behagat infinna sig vilket kraftigt försämrade köpmöjligheterna.

Desto bättre var det då att vitt vin, snittar, och en särdeles god öl bjöds på medan det strosandes runt och ögnades på konst.

En hel drös av kändare ansikten uppenbarade sig i mängden, bland annat vapendragaren Drougge samt en viss "Skärgårds-Ebba" som tvärt emot vad man hade förväntat sig var den som bjöd på goodiebags av axelkrossande storlekar.

Smärtan i min arm kan också ha något att göra med min mindre smickrande lott i livet gällande att bära på en viss fotoväska, som för all framtid förstört mina chanser till bra brännbollspel.

Särskilt svårt att döda tid var det verkligen inte – åtminstone. Speciellt inte eftersom två ganska halvtaggade DJ:s spelade ett fint urval bestående av bland annat Dungen för hakgnuggarna som klistrade sig längs Bukowskis mer svårförståeliga verk.

Att vi också fick diskutera "scratching" med nämnda herrar, samt pilla lite själva på utrustningen gjorde inte det hela mycket sämre. Teknikbögeri i sin allra finaste form.

Noterbart är att blåbärsmazarinerna som varsamt packats ner i tygpåsarna helt klart räddade kvällens ofrånkomliga fyllekäk – även om kronprinsessan och Wesslan syntes på förpackningen.
Hon hade i och för sig på sig en blå klänning… ■

Musiktipset
Cate Le Bon

Härkomst: Wales
År aktiva: 2007-

Cate Le Bon. Hennes musik karaktäriseras av de halvmörka texterna och den släpande mjuka demonrösten. Hon blev upptäckt av Gruff Rhys från Super Furry Animals under en turné 2007.Hade Kelpie, den keltiska varianten av allas vår Näcken varit kvinna och lite mer.. postmodern så hade hon förmodligen hetat Cate Le Bon.

Reciprocitetsprincipen tror väldigt mycket på Cate Le Bon. Håll koll på henne i framtiden! ■



Cate Le Bon på Spotify!

Det finns mycket som jag hyser hat emot, varav en hel del av dessa ting kan kopplas samman med någonting annat för att skapa något ännu värre. Ta till exempel tåg, addera köer och få resultatet försening. Att dessa var för sig oerhört irriterande moment lyckades klaffa under min resa mot huvudstaden – där nämnda intervju skulle ske – omöjliggjorde helt för brukandet av den svenska intervjuklyschan nummer ett, som jag givetvis hade tänkt använda mig av redan sådär i förhand, nämligen: ”halvtimmen efter utsatt tid dyker de upp, med påsar under ögonen och stinkande av cigarettrök, helt utan att ursäkta sig…”.

Nu tvingades istället jag dyka upp fashionabelt sent med en smått manisk fotograf vid min sida, som gärna kommenterade att regnet inte direkt gjorde underverk för min frisyr, samtidigt som han svingade ett rött paraply farligt nära bilarna parkerade vid karlberg. Nåväl. Fram kom vi åtminstone för att mötas av The New Heaven Dieppes, Andy och Lizette, som i motsats till vad jag förväntat mig inte alls harklade sig med menande blickar mot klockan, eller kastade lite hett kaffe i ansiktet på oss. Det mina vänner är solidaritet, ett gemensamt, samförstående hat riktat mot kollektivtrafiken.

Något som förhoppningsvis inte gått er läsare obemärkt förbi är det faktum att bandet, duon eller vad man nu väljer att kalla dem, släppt ett alldeles utmärkt album, deras allra första skiva ”Melancholy Eyes”. Detta fångade så klart vårt intresse och intervju bokades in. Nästan lika hurtiga som vi måste anses vara genom att ta detta formidabla initiativ måste nog TNHD – som jag väljer att kalla dem hädan efter – tyckas vara då albumet utkom på eget skivbolag med allt vad det innebär. Och vad innebär då det, kanske den mindre belevade individen frågar sig? Eftersom jag knappast kan svara på det själv frågade vi bandet. Smart.

– För mig var det i alla fall verkligen såhär, jag kände mig så trött, eftersom med Melody Club då är det alltid skivbolag, stort skivbolag, inte för att jag lidit av det, och inte för snacka skit om det, men jag tyckte att det var så himla skönt att ”nu behöver vi inte prata med någon, nu gör jag det själv”, plus att en kompis sa till mig: ”gör det, vänta inte på någon, bara kör” och det känns som om det är filosofin, berättar Andy som alltså spelar trummor i Melody Club när det beger sig.

Att slippa kompromissa var med andra ord ett stort plus för TNHD som nu kunde satsa helhjärtat på sin vision utan att kommersialisera sin musik. Dock finns det ju nackdelar med det mesta här i livet.

– Det finns massa nackdelar också, jag tycker nog att det är lite såhär; att det beror på hur pass mycket man måste kompromissa, om man ska ligga på ett riktigt skivbolag där man får chansen att komma ut på riktigt men man måste vara olycklig för att musiken blir dålig, att man inte får göra det man vill, då är det ju inte värt det heller. Men om man får göra det man vill; jag kan tänka mig att ett band som Kent får göra precis vad de vill, och då är det ju en kul situation, haha. Men det är så klart jobbigt när man sitter och skickar ut skivan och man vet att folk öppnar ju knappt kuvertet, då är det ju jobbigt.

… nog om detta, för faktum är att trots knapra förhållanden, bokföring och, som jag tydligen uttryckte det under intervjun, ”allt ekonomiskt tjafs”, har detta mycket speciella band producerat en skiva som väl håller måtten även för den större indie-scenen. TNHD har förutom sin musik även en nära relation till kläder och design, något som gör dem smått unika. Det är nämligen Andys fru Mari som vid sidan av musiken, skapat klädkollektioner baserade på idén och grundtanken att binda samman medlemmarnas kreativa sidor – sång, musik och kläder – och låta dessa inspireras av varandra. För mig som personligen inte reflekterar nämnvärt över huruvida mitt skjortval kan länkas till Pete Doherty eller liknande, verkade detta som en intressant sak att prata om.

– Det började ju med att jag och Mari, som är kläddesigner, pratade om att göra någonting tillsammans. Sen kom Lizette in under sommaren, eller våren. Jag hade hört henne sjunga och visste att hon höll på med musik, säger Andy och avbryts av Lizette som berättar att detta var för ganska exakt två år sedan – lagom till det att hon hade tagit studenten.

– Ursprungsvisionen var ju att vi skulle samarbeta på det sätter att istället för att bara vara ett traditionellt band så vore det ju kul om vi gör något under samma namn, fast det kan vara två helt olika grejer, som till exempel: de hade en modevisning i Borås, och då gjorde jag musiken, och det var egentligen den första låten som blev en TNHD-låt. Så den var gjord direkt för att gå catwalk till, haha.

Hur det kommer sig att Andy startade nytt vid sidan av Melody Club, ett etablerat band som förmodligen redan har den bas av groupies som enligt mig är den största anledningen till musicerande, hade att göra med en längtan till att få göra något eget.

– Det var en extremt stark längtan till något annat kan man säga, plus att i Melody Club har jag aldrig sett mig… det har aldrig varit mitt band, det har mer känts som om jag spelar trummor i ett band. Lite så. Jag är inte i egna val involverad när de gör musik, jag kommer in och lägger trummor, berättar Andy, och överröstar det våldsamt kyssande paret bakom min rygg.

– De kommer ju på spelningar, och de kom till releasefesten i alla fall, skjuter Lizette in när jag frågar vad Melody Club tycker om TNHD. Klart är ju åtminstone att banden skiljer sig mycket när det kommer till musiken.

Debutskivan, som till mestadels är skriven i moll – vilket vi tycker är förträffligt – skiljer sig från tidigare låtar genom att vara klubbigare och ha mer liveinslag, till exempel gitarr som inte funnits med på tidigare inspelningar.

– Sen förra EP:n så har den har blivit lite hårdare, inte über hård som tysksynt, men EP:n var ju lite mer lugnare… vackrare, tycker Lizette, även om hon inte menar att skivan är ”mer TNHD” än de äldre låtarna, skivan blev helt enkelt mer klubbig.

Ganska direkt efter bombar jag min andra påtänkta journalistklyscha genom att be dem beskriva sin musikstil för förslagsvis ”sin mormor”, i tron om att det vore ett roligt exempel, eller åtminstone väldigt musikaliskt neutralt. Det var det inte.

– Det där är ju alltid svårt, men du (Lizette) brukar ju säga elektropop, det känns ganska talande ändå, det finns popreferenser i det men det är inte renodlad pop heller, och elektro står för att det är elektroniskt liksom, kommer de snabbt fram till.

Jag tror ju knappast att min mormor skulle haka på elektroreferenserna, men själv känner jag mig ganska upplyst, för det är en träffande beskrivning av TNHD. En blandning mellan Air och Madonna som det står på bandets hemsida. Avslutningsvis kan vi bara rekommendera er läsare att införskaffa albumet, eller lyssna på Spotify. Det är inget som kommer behöva ångras.■

Eftersom tidningen Resumé tidigare i veckan, eller möjligtvis i lite senare än så, gjorde en undersökning på hela fem personer gällande om folk strövandes runt svampen, Stureplan, visste vad Guldäggsgalan var för något och fick övervägande fel svar väljer vi att upplysa er istället. Det är kort och gott en tävling PR- och reklambyråer emellan, helt enkelt de som Kommunicerar med er kunder. Notera det stora "K"-et i kommunicera.

Dock finns det undergrupper som inte direkt gillas i denna grupp av färglada strumpbärande människor med svarta, ofta ganska runda bågar på glasögonen. Under reklamarnas buskiga skäggväxter och färgglada flugor döljer sig nämligen en viss misstro mot journalister (tänka sig!), kanske ännu värre är det hos PR-byråerna vars arbetsuppgifter går ut på att pitcha "nyhetsscoop" om nya, överlägsna produkter till trötta murvlar på landets tidningsredaktioner, som till slut börjar förväxla Apples nyaste produkt med en nyhet värd att printa i tidningen.

Detta har med andra ord lett till en hjärnornas kamp mellan PR- och reklambyråerna och journalisterna där moral inte gärna är med i bilden. Affärsidén ska fanimej ut i tidnigen oavsett om det krävs mutor eller smarta, roliga helsidesannonser – läs textreklam. Däremot var vi som skriver för den "goda sidan" inbjudna till denna gala för att bevittna hur vi gång på gång blivit lurade. Och det måste erkännas att dessa människor som till slut fick äntra scen och vifta guldägget mellan sina välklädda kollegor besitter en smarthet av läskiga proportioner.

Denna afton hade jag och en viss kollega alltså klätt upp oss för att få åka båt över till Nacka strand med en av Guldägget abonnerad skärgårdsbåt. Fruktansvärt mysigt måste erkännas, puttrandes sävligt förbi djurgården med ljudet av klirrande ölglas ringandes i öronen. Redan här började onda tankar sippra in i mitt huvud, "tänk om jag kunde slippa ett framtida öde som rödvinsalkoholist och istället tjäna pengar på min kreativitet?". Rädd över hur snabbt det hade gått skyllde jag snabbt allt på min fruktansvärda hunger som senare mot kvällen skulle vålla vissa problem. Nacka strand är inte direkt stället för ett snabbt mål mat vid hamburgerhaket nära strandkanten. Nej, här fick jag suktandes lämna båten och traska förbi en överfylld båtklubb medan vännen min stolt smaskade i sig den medhavda bananen. Tusan.

Men fram kom vi, lagom till duggregn och kö, i godan tro, fortfarande säkra på att vi värderades lika högt som resterande gäster inom kommunikationsyrkena. Men icke. Någon "presslista" hade minsann aldrig dikterats fick vi snabbt höra när vi kom in genom dörren – dock löstes detta smidigt med ett samtal från vår sida, men (!) snabbt som ögat rev den då uppenbart förbittrade gästlisteansvarige personen av vår drinkbiljett med ett förvånansvärt elakt uttryck i ögonen.

Någon dricka blev det alltså inte vilket, i linje med att vi inte tilldelats någon bordsplacering i egenskap av press, vållade viss irritation från undertecknad. Mestadels för att hungern nu var extra påtaglig. Så, ungefär samtidigt som minglet i den fruktansvärt stora lokalen avslutades för att lämna plats åt galan med den överdådiga middagen sprang två mycket näringsfattiga män ut genom entrén i jakt efter föda. Och det hittade vi också, precis runt hörnet ironiskt nog. Pizzerian som vi snabbt stegade in på visade sig vara minuterna från stängning vilket italienaren bakom disken upplyste oss om. Men med mina tårar nära till hands förbarmade han sig dock och vi fick beställa – men äta någon annanstans. Detta hade naturligtvis inte varit ett problem om det inte var så illa att vi inte bodde i Nacka. Så där satt vi alltså sedan, med en varsin pizza i knäet, på en mycket kall trappa i ett svagt duggregn, rullandes bitar av den färdigskurna rätten till behändigare tuggor. Behöver jag nämna att detta konsumerades i galakläder? Nej, tänkte väl inte det…

In gick vi sedan för att se galan på plats, smygandes runt med kameran för att fånga de bästa ögonblicken av de bästa inom kommunikation. Stämningen var märkbart på topp och de nominerade borde klappade på i typisk studenmotagningspepp. Många av bidragen som vann kände vi igen, bland annat "Rolighetsteorin" med pinotrappan som visade att klaviaturmålad trappa fick ett antal procent fler stadsbor att hoppa över den rullande varianten.

Efteråt var det efterfest där de vinnande byråerna förmodligen spenderade en större del av lönebudgeten på champagne. Nu öppnade också eftersläppet och de två relativt klubbintresserade individerna bakom Reciprocitetsprincipen började ana att de hamnat mer på sin hemarena, för lokalen med både trevligt loungeområde, X-box och bra ljud ramade in de faktiskt över 2000 dansglada, medarbetskåta och pengastinna gästerna.

… sen att det varje halvtimme gick abonnerade bussar till centralen förstörde ju inte heller humöret. Det och en välfylld goodiebag. ■

All content ©Reciprocitetsprincipen 2010

Contact: chefen@reciprocitetsprincipen.com