#6 Dagen började aningen senare för mig än igår – mest för att dagens mer intressanta akter bokats in mot kvällen. Först ut blev Radio Dept. som inte alls levde upp till mina förväntningar. Jag älskar bandet, till vardags, och deras brusiga toner och släpande melodier har räddat mer än en seg söndagseftermiddag i mitt liv. Men i dag, i det fulla tältet höll inte konceptet utan dränktes i en ljudbild som jag inte alls känner igen. Kanske är det så att bandet inte ska spela på de större scenerna utan i stället husera på klubbarna, i hörlurarna och där föreinspelningarna görs rättvisa. Men viktigt att poängtera är att Radio Dept. är ett av de absolut mest spännande, svenska bandet på en lång tid. Det mesta som de gör är rätt och publiken är stor – inte bara bland tweenördarna runt söderförorterna.

Efter detta blev det en längre lucka vilket följdes av thaimat och rehab, och ganska direkt i väg till Pavement – en återförening som jag mådde väldigt gott av. Det var riktigt bra, och bandet visade upp en spelglädje som inte skymdes av misstankar om pengar till ålderns höst. De kändes genuint helt enkelt och jag kunde njuta fullt ut. Inte minst så kändes det hur Pavement influerat många amerikanska band till fint musicerande, till och med borttappade Real Estate kunde kännas igen i gunget. ■

#5 Det finns människor som är så sjukligt vältränade att de kan tillbringa timmar framför Slottskogens pulserande scener utan bendarr. Det kan inte jag, och det vållade lite problem i går. Efter The National släpade jag mig till presstältet med en näringsbrist som sände vågor av små vita stjärnor upp i mitt huvud. Men tapper ska man vara vilket ledde mig in på lite slötittande av hela tre akter: M.I.A, The XX och innan dessa, LCD Soundsystem. Det sistnämnda var kanske inte precis vad mina skakiga ben behövde – men det var väldigt bra och dansant, vilket jag med glädje överlämnade åt de runt omkring mig.

När den utmaningen var över lommade jag i väg till M.I.A som dundrade ur sig grön laser, bas och trummor som om det vore världens undergång – det var helt enkelt Fett. Men tråkigt. Jag klarade av en vers av Paper Planes och ungefär 5 minuter av XX, som jag uppriktigt talat inte förstår mig på – åtminstone inte live. Det var lamt och klimax verkade vara när basen tystnade – och slutade vara otight – och lämnade plats åt … trummaskinen. The XX är alldeles för självklar musik som inte bjuder något slags motstånd eller eftertanke – har man hört det förut? Ja. Men det hindrade inte varenda hipster att ta sig dit och skrika.

Sen började klubbsvängen, för min del på Sticky Fingers där Cymbals Eat Guitars röjde loss efter det mest humorisiska musikframträdande jag någonsin sett, nämligen Kleerups band som jag inte ens kommer nämna vid namn – så slipper ni råka klicka in på deras Myspace eller liknande. Helvetiskt underligt och snudd på post-country-dansband.■

#4 Akterna efter Beach House och elektroniskt flimrande Panda Bear bjöd på kontraster utan dess like. Soligt, amerikanskt och stämsång får stå som Local Natives budord – detta på förhand väldigt omtalade band som verkade uppriktigt förvånade över att publiken var så pass massiv och kunde sjunga med i textraderna.

Personligen kunde väl de närmast mig i publiken gärna hållit tyst eftersom de lite högre röstpartierna klingade fasligt illa med åskådarmassans hjälp – lämna det till proffsen helt enkelt. För killarna på scenen gjorde ett ypperligt jobb, det var tight, melodiöst och basisten borde få något slags Nobelpris för sin fingerfärdighet. Även om han såg rysligt oengagerad ut. Det är inte ofta man får höra personerna bakom utbrista ”vilken bas!…”, vilket kanske borde ha vänt den något surmulna munnen uppåt – men i det stora hela var det en uppvisning i musikglädje och den moderna musik som Way Out West står för.

Sen traskade jag iväg till The National vilka tvärt slog hål på min upprymdhet och vaggade in mig i svagt slingrande självmordstankar. Sången var desperat, texten kom till sin rätt i de grumliga ögonen och melodierna omvandlade det hela till ett smått outhärdligt vältrande i moll. Men ta inte detta som någonting negativt, skyll i stället på mina svaga nerver och svaga hjärta, för som upplevelse och musikakt gjorde The National exakt vad som krävdes – de sprutade ur sig känslor och skrik och fick publiken att känna av ångesten och det mörka som blivit bandets signum. Ett modernt Joy Division. Däremot borde blåsinstrumenten sänkts och vinglaset borde förvägrats sångaren eftersom det gjorde ont att se hur han ragglade och blinkade. Det var en sorti som jag sent kommer glömma.■

#3 Dagens första akt blev alltså Panda Bear, ganska så synonymt med "My Girls"-hypade Animal Collective, efter att jag relativt jättemedvetet hoppat över Jens Lekmans krystade pop-sånger.

Ungefär samtidigt rasslade det självfallet in sms från frälsta vänner som bedyrade samma sångares storhet – men jag ställer mig frågande till sanningshalten. Han kanske bara var snygg. I stället måste jag säga att valet Panda Bear fortfarande känns helt rätt. Det var trolskt, flimrande och så där mysigt fredags-eftermiddags-psykadeliskt. Ni vet. När man stod där i vimlet – som gott kunde ha varit tätare – undrade jag lite över hur spelningen kunde läggas mitt på dagen, när det fortfarande var ljust och inte alls särskilt fritt från bakfylla. Det drog ner stämningen en aning och suddade bort de härligt läskiga videouppspelningarna som smälldes upp på varsin sida av scenen. Huggande hajar, sex-akter som slutade i explosioner – igen och igen och igen. Perfekt till ekande ljud, konstiga gitarr-riff och en hel jävla kavalkad av samplingar. Underbart.

Sen togs en välbehövlig paus i öltältet bara för att imma bort färgassociationerna från Panda Bear-spelningen och förberedda för lite mer lättsmält musik – nämligen Beach House.

Detta var en helt underbart jäkla förnäm spelning måste jag öppna med att berätta. Inget gick fel, Legend såg vackrare ut än någonsin i sin 80-tals uniform och svallande hår och jag stod bara och njöt – försökte träffa högtravande toner mellan handklappningarna och förstod att hon, hon kan minsann sjunga. Samtidigt spelade hip-hop-legenderna Wu-Tang-Klan, men det missades till vissa redaktionsmedlemmars förtret. Tonerna, eller snarare bastonerna, från gangsterkollektivet ekar i skrivande stund över presstältet – men faktiskt helt utan att locka.■  Foto: Jason Nocito (beach house) Hisham Bharoocha (panda bear).

#2 Och hur gör man sig då impopulär i Göteborg? Hur förargar man vittrorna och vänder dem mot sig? Jo, man kommer in på en klubbspelning. Precis så är det och så blev det.

I kön utanför den vackra Annedalskyrkan nynnades det på melodier och gitarrplock, det stampades takt i asfalten och sen kom det: regnet. Det föll över alla tappra som klamrade sig fast uppför kyrkbacken, ner mot porten och utanför taket. Och där stod man då, med en kasse ovanför huvudet, men vassa armbågar i magen och tunga, vindoftande anleten runt omkring sig. För det vankades Tallest Man on Earth. Och jag kom in…

Jag önskar att jag kunde säga att det var hemskt, illa – kanske till och med snudd på överhypat. Men väl där, när jag satt själv på golvet med blött hår och kände musiken välla över mig så mådde jag som i en dröm. För det var surrealistiskt, Jesus på korset, där han hör hemma, med moln av rök, ljus och ekande toner.

Till slut plockades elgitarren fram, den som inte brummade – vilket en av de capobestyckade akustiska varianterna gjorde – och allt föll liksom på plats. Jag tänkte: " det här är en sån där grej som man bara inte får såga…". Och det känner jag mig inte ens sugen på. Men vad FAN håller ni på med Way Out West. Förlåt, men det går bara inte, att tvingas noja hela dagen efter en spelning som man tror är given är inte okej, och jag hoppas att det tas lärdom – mer spelningar av den här kalibern kan inte missas.

Varenda stampning i kyrkgolvet ekade utöver bänkraderna, folk satt i gångar som – förlåt mig – små ljus. Utanför vände många hemåt. Samtidigt plockades fjolårets kelgris Hajen upp på scen och det såg ut som om de skulle kyssas, gifta sig och älska. Lite så kändes det i alla fall.■ Foto: Julia Mård. 

#1 Ja, då sitter man alltså här igen. Tagit sig västerut med resten av lämmeltåget, dessa musikintresserade hipsters som på ett effektivt sätt flyttat huvudstadens tullgräns hela vägen till saltvattnet och rödmaneterna. Allt detta för musik, ett ytterst förståeligt fenomen.

Way Out West är på pappret det mest spännande som inträffat sedan Debaser bokade Local Natives och slagsmål utbröt i kön till XX – alla hade nämligen inte biljetter.

Nu har man i stället chans att se båda två, men i Slottsskogen tillsammans med Beach House, The National, Tallest Man on Earth och en hel del andra erektionsframkallade akter. Jag är såldes nöjd om än något besviken. Det här med stadsfestival omöjliggör ju helt för originella upptåg så som att sno GB-glass-gubben-och-placera-i-ditt-camp-upptåg. Jävligt trist. Fast nu ljuger jag ju – det är just faktorer som dessa som gör att festivalen känns lite extra underbar, lite extra nervkittlande och … snygg.

I kväll kommer jag tillsammans med de flesta som har vett bege sig till Annedalskyrkan för att lyssna till gitarrplock, underbar sång och en kille från Dalarna. Det är inte ofta man får vara full i en kyrka och njuta av mer samtida musik vilket så här i förhand gör mig exalterad till bristningsgränsen.

Hur jag nu upplever kvällen – och så klart resterande festivaldagar – kan ni läsa om här. För er som nu hade andra planer eller helt enkelt inte kunde komma hit.■ 

Vinnaren av de fula skorna!!
Förvånande många mail trillade in i och med tävlingen i reciprocitetsprincipens sjätte nummer. Gratis är väl gott antar jag.

Eftersom vi inte vet något om vinnaren så har vi förberett en utfyllnadshistoria. Hon växte upp med familj och kamphund i en förort till Stockholm, gick på dagiset runt hörnet och gillade falukorv. När hon var 14 började hon lyssna på alternativ musik, reflektera över viktiga saker och kom vid 15års ålder på att kött är fel och förorten tråkig. Någonstans här flyttar hon och upptäcker konsten. Hennes favoritfärg är förmodligen något åt pastellhållet och hennes skostorlek lär inte vara 42, vilket får oss att tro att hon antingen kommer sälja skorna hon precis vunnit, alternativt ge bort dem till någon street dude.

Den lycklige vinnerskan heter Maja Fredin. Grattis!■